Vi som sjunger
Plötsligt står han framför mig. En ung man från Bulgarien.
Det är bokmässa i Helsingfors och på den svenska avdelningen är det ett ständigt flöde av ord och ord och ord. Ett flöde av svenska ord mitt i det stora finska rummet.
Mannen är sällsynt intresserad av språk. Förutom sitt modersmål talar han engelska, tyska och ryska. Av någon outgrundlig anledning är han extra intresserad av att lära sig svenska.
När vi samtalat en stund inser jag att orsaken inte alls är så långsökt som det vid första anblicken kan tyckas. Tillsammans med sin finlandssvenska kollega driver han ett arbete som innefattar kulturutbyte som gränsar till turistbranschen. Han ser enbart möjligheter.
Mannen har insett att den som kan svenska kommer långt i livet. Att man kan överbrygga landsgränser och expandera. Finland, Sverige, Norge. Han listar alla möjligheter som svenska språket bär i sin famn. Med finskan förhåller det sig betydligt svårare. Helt enkelt för att det är ett svårare språk, tycker bulgaren. Han kan säga kiitos och hunaja. Med det kommer han inte så långt.
Så mycket vet han ändå, att när det kommer an på finska språket, så gäller samma uttalsregler som i bulgariskan, man uttalar helt enkelt orden på samma sätt som de skrivs. Men det hjälper inte när man ändå inte förstår.
Människor rusar förbi i vimlet, det flimrar av färger och folk. Hungern börjar göra sig påmind. Tillsammans med min man som står bredvid för vi en intensiv pratstund på svenska. Det handlar om var och hur och när vi skall äta lunch. Vi har lite olika åsikter, det är bråttom och vi talar snabbt.
Bredvid oss står den bulgariske mannen och ler. Han lyssnar intensivt och vi inser att han förmodligen förstår mer än vi tror.
Plötsligt säger han: "when you speak swedish fast, it sounds for me like birds are singing (När ni talar svenska riktigt snabbt så låter det i mina öron som sjungande fåglar).
Och då tystnar vi. Vi bara står där och låter orden sjunkna in. Vi är mycket medvetna om att alla fåglar i vår Herres hage kanske inte sjunger så njutningsfullt, så vackert, och att det också finns de som snattrar och väsnas och skränar.
Men ändå, på något sätt känns orden som en hyllning till vårt modersmål, det språk som vi bär nära våra hjärtan, det språk som hjälper oss i en så basal situation som det här, att få mat för dagen.
Senare under samma bokmässa har jag ett givande samtal med poeten Catharina Gripenberg. Hon definierar en poet med hjälp av en boktitel som pekar på en fågelart som parar sig med fel sorts arter. Hon låter förstå att poeter kanske är sådana märkliga figurer som sjunger sånger av fel art. Sådana som inte omsluts av världen och språket. Sådana som har en orubblig och fullt likvärdig position vid sidan om det "rätta språket".
Kanske är det så, tänker jag, att poeter och minoriteter på något sätt delar samma livsvillkor. De bevingade som vågar sjunga.