I dubbeldäckaren i London
Jag visste i samma stund att jag efteråt skulle ångra mitt agerande under dessa minuter i mitt liv. Ändå satt jag fastklistrad på bänken i den röda dubbeldäckaren fullproppad med turister på sight-seeing bland sevärdheterna i London.
Jag hade förundrats över den tio meter höga bronsstatyn, som föreställer ett stort hästhuvud med mulen mot marken i kanten av Hyde park, och iakttagit människorna med utbredda filtar och picknick-korgar på gräsmattan intill.
Efter det missade jag en lång rad sevärdheter när min blick fastnade på mannen på andra sidan mittgången på bänkraden framför mig. Han satt rakryggad, välklädd och det var lätt att sluta sig till att han var magerlagd och rätt lång.
Jag såg honom i profil, hans svarta hår var bakåtkammat från pannan, som välvde sig hög ovanför den kraftfulla näsan. Han var nyrakad men jag kunde urskilja hans mörka skäggbotten och såg spindelväven av små rynkor kring ögonvrårna.
Mannen var en kopia av min sedan många år döda pappa, sådan han såg ut vid dryga femtio år. Vem kunde mannen vara?
Jag kunde inte slita blicken från honom. En snygg karl, det var min pappa också, och med ens steg minnesbilden av fadersgestalten i sina bästa år tydligt fram.
Min första tanke var att stiga upp, gå fram till honom och fråga vem han var, på engelska för vi var ju i London. Men jag hejdade mig, det kändes dumt och modet räckte inte till. Londonbor åker väl inte turistbuss i staden, kanske han var från något annat land?
Hur skulle jag kunna förklara varför hans utseende berörde mig så djupt – han skulle ändå tro att jag var knäpp i huvudet eller att min fråga var en klantig invit att stifta närmare bekantskap. Till råga på allt var jag säkert många år äldre än han.
Minuterna rann i väg, jag drog slutsatsen att han inte hade sällskap för bänken intill var ibland ledig, ibland upptagen. Ändå fick jag inte styrka att stiga upp och sätta mig ner bredvid honom. Fegis. Ynkrygg. Usling.
Så det gick som jag befarade. Han reste sig upp, tittade sig litet omkring utan att möta min blick och stegade mot utgången. I nästa stund var han borta. För alltid.
Gissa om jag har funderat om något fördolt släktskap förenar oss. Pappas eventuella snedsteg tror jag inte på, men kan de karaktäristiska starka dragen i farmors släkt ha fortplantats på något outgrundligt sätt? Vad fick pappas morbröder till stånd?
Eller är det bara slumpen som leker med gener, så att det uppstår kombinationer som är snarlika?
Det får jag inte veta.