Krig
Jag minns skräcken jag upplevde när jag strax före skolstarten som 6-åring förstod att människor kan döda varandra. Döda. Det kallas krig, lärde jag mig. En annan jag, en annan varelse som andas och finns till, kunde dödas – i krig. Jag blev fullständigt paralyserad av skräck. Kan det hända mig och min familj? Kan det hända här hos oss?
Jag surfar på Facebook. Ser en bild av livlösa, små kroppar. En del av mig stänger av inför bilderna, inför det ofattbara faktum att det är satt i system att döda. Döda barn.
Jag vet fortfarande inte hur jag ska förhålla mig till nyheterna om krig. Ibland skyddar jag mig själv genom att varken läsa tidningar eller se på TV-nyheter. Och så dyker ändå den där bilden på Facebook upp.
Att leva med öppet hjärta är att leva med brustet hjärta, säger Chameli Ardagh, en pionjär inom feminin andlighet. Ett öppet hjärta känner smärtan av att vara människa, känner sorgen över allt som pågår i världen. Kanske är sorgen den medicin världen behöver.
Kanske behövs mera tårar – inte flera smileys på Facebook. Kanske behöver vi stöda varandra att sörja i stället för att peppa varandra att tänka positivt.
En annan medicin jag tror att världen behöver är tacksamhet. För mig hör tacksamhet och bön ihop. När jag skriver det här känner jag genast ett behov av att påpeka att jag faktiskt inte är religiös och inte hör till kyrkan – jag märker att jag blir rädd att stämplas, satt i ett litet fack. För mig är bordsbön ett sätt att hedra hela den kedja som bidragit till maten som står på bordet: "Jorden har oss detta gett, solen det i ljus berett". Det handlar inte om att tro. Det handlar om att hedra den livskraft som finns i maten som står där på bordet.
På kvällen brukar dottern be mig "säga tacksam", det vill säga gå igenom vad jag är tacksam för. Hon älskar den här ritualen. Den håller krig på avstånd genom att skapa frid också efter dagar där det uppstått konflikter.
Mitt hjärta kommer aldrig att förstå krig. Mitt förnuft kan förstå orsakerna och söka rationella lösningar - förnuftet vill gärna tro på politiska och juridiska sådana. Men krig kan inte lösas enbart på den nivån. Krig bottnar i illusionen att vi är separata, enskilda individer. Att min tro är sannare än din tro. Mitt 6-åriga jag kände på sig att om någon dödar en annan så dödar hon sin egen själ. Därför gör det så ont.
Var och en kan bidra till fred genom att ta ansvar för de sätt hon skapar ökad separation mellan människor. Fred börjar inom dig och mig. Och jag tror att fred börjar med sorg. Sorgen behöver få komma till uttryck i konsten, litteraturen, bönen, politiken.
Sorgen gör mig levande. Den gör det möjligt att se den där bilden av den förtvivlade rädda flickan vars kropp är blodig.