Estonia
Naturligtvis vet jag när jag första gången hörde om Estoniakatastrofen. Det var i radions tidiga morgonnyheter onsdagen den 28 september för tjugo år sedan.
Det lät fullständigt overkligt och omöjligt, att något sådant skulle kunna hända en av de välbekanta färjorna som gick mellan Finland och Sverige och sedan några år också till Estland, fanns helt enkelt inte i sinnevärlden.
Estonia, tidigare Viking Sally, var ju bara en i raden av komfortabla fartyg som gick en trygg och välbekant rutt där man knappt behövde veta att man var till havs.
Stormen som tog Estonia någonstans utanför Utö kände man knappt av i Ekenäs.
Den där torsdagen var en ledardag. Ämnet var självklart, men hur hanterar man den största katastrofen på Östersjön sedan andra världskriget?
I en ledare försöker man klargöra händelseförlopp och lyfta fram sammanhang så att ett skeende blir begripligt.
Men att göra Estoniakatastrofen begriplig morgonen efter haveriet var omöjligt – och tjugo år, ett par haveriutredningar och en mängd konspirationsteorier senare är det näst intill lika omöjligt.
Det tekniska förloppet är klarlagt, man vet vad som händer när enorma vattenmassor tränger in på bildäck genom en vidöppen bogport. Men det sista som hördes av dem som kanske kunde ha svarat på frågan varför det hände blev "todella paha, todella pahalta näyttää se nyt tässä kyllä".
Jag minns också den isande känslan när det här nödanropet från Estonias kommandobrygga en tid senare hördes i ett nyhetsinslag.
Jag var nog inte den enda som nämnde Titanic i ledaren den 29 september 1994. Titanic, med Mikael Wiehes ironiska formulering "världens modernaste osänkbara skepp", förebådade slutet på ett tidevarv präglat av gränslös optimism och framsteg och en orubblig tro på tekniken som alltid är starkare än naturen. Den definitiva slutpunkten sattes två år senare, i augusti 1914.
Estonia har inte den apokalyptiska innebörden. Men skräcken och fasorna som utan förvarning trängde sig igenom några tum fartygsstål är ändå en bild av tillvarons skrämmande osäkerhet.
En rubrik av många i VN:s rapportering om katastrofen och dess följder griper fortfarande tag när den slår emot på tidningssidan: "28 barn miste sina mödrar i Sjundeås vänort Lindesberg".
Men tragedin har en slutvinjett.
Stefan Lundberg jobbade som VN:s och några andra tidningars Helsingforskorrespondent för tjugo år sedan, och han var förstås djupt engagerad i Estoniakatastrofen.
I Hufvudstadsbladets reportage om Estoniakatastrofen i söndags skriver Stefan Lundberg om Hele Möttus som den svenska polisen Karin Bergqvist drog in i en av räddningsflottarna.
Då räddades två liv, Hele var gravid i andra månaden. Sonen Robin är Estonias yngste överlevande.
Livet låter sig inte kuvas.