Dessa evinnerliga köer
För över ett decennium sedan flyttade jag till Stockholm. Även om bostadsbristen då inte var lika akut som den är i dag var det redan vid den tiden svårt att hitta en hyresbostad.
Det visade sig att många stockholmare ställde sina barn i bostadskö till Stockholms allmänna bostadsbolag redan när de föddes för att de skall få en möjlighet att bo centralt när de flyttar hemifrån efter att de fyllt 18 år.
För inflyttade som mig återstod att ordna ett hyreskontrakt genom att betala svartmäklare, hyra i andrahand några månader åt gången eller köpa bostad.
Jag lärde mig snabbt att det även är kö till Stockholms bästa privatskolor och att kötiden räknas från vilken dag efter barnets födelseanmälan kommit in. Under graviditeten letade jag upp alla stadens bästa skolor, fyllde i alla anmälningsformulär och hade med mig en bunt frankerade kuvert till BB där endast födelsedatum saknades.
Samma dag vår son föddes lade vi alla anmälningsformulär till skolorna i postlådan så att de säkert skulle vara framme dagen efter. Det kändes vansinnigt men det var bara början på vårt liv i kö.
Efter det har köandet bara eskalerat. Tidigare gällde det att stå i kö till de bästa dagisarna. Nu gäller det att ställa barnen i kö till fritidsaktiviteter som de möjligen vill ägna sig åt i framtiden. Det gäller allt från tennis, gymnastik och scouting. Sju år gammal var vår son när jag frågade om köplats för ett skriftskoleläger som skall vara så mycket bättre än alla andra. Senaste år skidade vi i Sälen och bokade samma dag vi checkade ut samma rum för sportlovsveckan ett år senare. Det är uppenbarligen så man ska göra för att säkerställa att man har ett rum i fjällen när stockholmarna har sportlov.
Många är de gånger jag ställt frågan om detta ständiga köande verkligen skall betraktas som normalt. Alla spontanitet har förbytts av minutiöst planerande föräldrar.
Jag blev så glad när jag häromdagen läste en artikel om livet i kö för stockholmare i ett magasin. Jag kände väl igen mig och kände en lättnad av att jag inte är den enda som ställer mig frågan om det verkligen är så här vill ha det. Inte minst infinner sig frågan om vad som händer med de barn där föräldrarna inte är så förutseende.
Klyftorna mellan samhällsskikten i Sverige blir allt större och föräldrarnas socioekonomiska förutsättningar förefaller bli allt viktigare för barns framtidsutsikter. Det är en skrämmande utveckling som jag egentligen inte vill bidra till att varken fortsätter eller skall eskalera.
Men samtidigt har jag själv mina barns bästa för ögonen och kommer därför att fortsätta planera för dem och resten av familjen månader, år och ibland decennier i förväg. Det är ju deras framtid det handlar om. Men jag kommer dock aldrig att tycka att beteendet är normalt.