Missriktade protester
I dag är det enklare än någonsin att protestera mot det vi tycker är åt skogen här i världen.
Vi har kvar de gamla beprövade verktygen, som att ordna demonstrationer och skriva insändare. Men så finns ju de nya protestmöjligheterna som internet fört med sig – och som för det mesta kräver rätt lite ansträngning av oss. Vi kan underteckna de medborgarinitiativ som seglar runt på nätet, vi kan ryta till på sociala medier, vi kan mejla politiker och journalister eller anmäla avvikande åsikt genom att kommentera deras blogginlägg.
Mängden av valmöjligheter på de flesta områden har också gjort det enkelt för oss att rösta med fötterna. Om ett företag handlar oetiskt eller säljer dåliga produkter kan vi bara sluta shoppa hos dem och vända oss till en konkurrent i stället. Och om vi tycker partiet vi tidigare röstat på gör bort sig i någon viktig fråga är det inte särskilt svårt att ta reda på var det finns folk som tänker mer som vi.
Det är också enkelt att rikta protesten till just den person, den instans eller det företag som bär ansvar för olägenheten som upprör oss. Varje aktör som vill framstå som öppen och kommunikativ lägger ut tydliga kontaktuppgifter på sin webbplats, gör det enkelt att skicka feedback och besvarar utan fördröjning kundernas klagomål.
Mot den här bakgrunden är det lite konstigt att folk ibland i sin förtrytelse utnyttjar sina möjligheter att protestera – men riktar protesten åt fel håll. De två exempel jag först kommer att tänka på gäller båda frågor med koppling till kyrka och religion, men det går säkert att hitta liknande fall på andra områden.
Mitt första exempel är Kristdemokraternas ordförande Päivi Räsänen, som genom sitt uttalande i abortfrågan i fjol förorsakade massflykt ur kyrkan. Det andra är journalisten på Österbottens Tidning som i samband med Jeppis Pride skrev en Facebookuppdatering som uppfattades som respektlös mot den kristna tron – och fick flera personer att säga upp sin prenumeration på ÖT. Och vad handlar det här egentligen om? För vi måste väl ändå utgå från att folk förstår att Evangelisk-lutherska kyrkan och Kristdemokraterna är två olika institutioner och att en tidning knappast kan ställas till svars för vad dess medarbetare skriver på Facebook som privatpersoner?
Ofta är det väl en känsla av att måttet är rågat som framkallar sådana reaktioner. Man vill kanske visa personen, som i ens tycke formulerat sig så urbota dumt, att sådana uttalanden får konsekvenser. Men det är lite synd att man väljer att göra så, när man mycket enkelt kunde ha riktat sig till rätt adress. Det tar udden av protesten och får den att verka förhastad och ogenomtänkt. Till någon konstruktiv förändring leder den knappast heller.