Alla mina misslyckanden
– Hur står du ut med alla dina misslyckanden?
Det var en av mina gamla kompisar från skolan som tittade allvarligt på mig och ställde frågan för några år sen.
Jag blev oerhört förvånad. Vadå för misslyckanden?
Jag kände mig inte som nåtslags flopp, mitt liv har aldrig varit något elände, det har bjudit på uppförsbackar och nerförsbackar och svackor men aldrig nånsin har jag behövt känna mig illa behandlad och åsidosatt.
Är här alltså nånting centralt som jag över huvud taget inte har insett och noterat? Kanske en lång rad snedsteg, dabster, oförlåtliga dumheter, den ena värre än den andra som har kantat min väg medan jag glatt har traskat på och fortsatt blunda för mina stolligheter?
Vem vet vad alla mina misslyckanden har ställt till med utan att jag har fattat att vrida mig i skam och vånda.
Försökte börja fundera över när jag har känt mig riktigt extra korkad.
Jovisst, när jag var nio och en söndagsmorgon stod i hörnet av Runebergsgatan och Mannerheimvägen i Helsingfors med vår strävhåriga foxterrier Snapp, en högt älskad och riktigt enfaldig hund.
Då kom ett finsktalande par fram till mig, frågade mig om vägen till "eduskuntatalo".
– Jag vet inte, sa jag.
Gick hem och frågade pappa vad det var för ställe de inte hittade fram till. Och skämdes ögonen ur mig när jag fick veta att det var riksdagshuset, bara ett par-tre kvarter mot centrum från hörnet där vi stod. Vad skulle de tänka om mig, så gammal (nio) och visste inte var riksdagshuset låg.
Först långt efteråt insåg jag att det jag borde ha vridit mig över var att jag inte kunde så mycket finska att jag fattade ett så centralt begrepp trots alla min pappas middagsbordsföreläsningar.
Nå det blev fler töntigheter. Jag ska inte rada upp dem alla, bara nämna en av dem som blivit oförglömlig: när jag stjälpte ut mitt mjölkglas över den rena vita bordduken första middagen som krigsbarn i Falkenberg.
Skulle den snälla halländska familjen alls vilja ta emot en sån drullputte i huset?
Det mesta jag skämdes över handlade troligen om att jag var storasyster och alltid uppmanades vara ett exempel för småsyskonen – ack ja.
Vad min skolkamrat hade i tankarna när hon ställde sin insinuanta fråga har jag ingen aning om. Dum var jag som inte ögonblickligen bad henne räkna upp några av mina värsta synder.
Fast de är kanske snarast nånting för skönlitteraturen.
För övrigt: jag vill gärna veta vad Varuboden-OSLA tänker på som hotar stänga Barösundsboden från 15 september till 1 juni?! Precis som barösundarna inte skulle behöva sin butik allra mest i menföre och vintermörker?
Ingen vidare ansvarskänsla gentemot trogna kunder. Och en veritabel kalldusch för alla oss nya delägare.