Tänk dig en kupol
Den var inte möjlig men ändå står den där. Kupolen på domkyrkan i Florens var inte byggtekniskt möjlig då den unga Brunelleschi skapade sin vision och benhårt gick in för arbetet att bygga upp det kolossala byggverket.
Än i dag förundras ingenjörer över att den faktiskt står kvar, utan sprickor eller ras.
Många av de mest fantastiska prestationer människor har klarat av beror på att de trott på sin idé. Medmänniskorna klassar dem kanske som galna genier eller drömmare utan verklighetsförankring men historien ger dem rätt. Det går att bygga en maskin som flyger. Det går att komma till månen. Det går att springa ännu lite fortare. Det går att hoppa lite högre, kasta lite längre.
Vår hjärna är en fantastisk skapelse men den har sina brister. Den klarar inte alltid av att skilja på verklighet och fiktion. Så länge vi matar den med tankar om att det inte går, det kommer att gå dåligt eller vi inte lyckas är det ofta just det som sker. För hjärnan förstår inte att det bara är vi själva som intalar oss att det är omöjligt.
Det gäller inte bara Brunelleschi och Einstein utan också var och en av oss. Vi har större skaparfrihet i vårt eget liv än vi vågar tro. Vi är inte slavar under alla omständigheter i vår omgivning.
Vi har alltid ett val. Men det kräver mod, kraft och en gnutta kreativitet att våga se saker ur nya synvinklar. För ofta är det ju sant: Omständigheterna kan vi inte ändra på. Huset står där det står. Regnet kan vi inte stoppa. Ett svek är ohjälpligt ett svek.
I en artikel i VN här i veckan delade berättaren Roi Gal-Or med sig en berättelse om en morfar som pratar med sitt barnbarn efter en förskräcklig händelse som drabbat dem. Morfadern talar om två vargar som slåss inombords, en som vill ha hämnd och en som vill ha försoning. På barnbarnets fråga om vem som segrar svarar morfadern: Den av dem jag väljer att mata.
Utmaningen är att se skillnaden på det vi faktiskt inte kan förändra och det vi kan råda bot på. En insikt som kan vara både svår och bitter att svälja är att det ofta är vi själva som borde vara föremålet för förändringen. För den processen kan vara både lång och stenig.
I slutändan är den nästan alltid värd mödan. Och resultaten kan vara lika mirakulösa som Brunelleschis kupol.