Mitt potatisland
Mitt sommarprojekt är mitt potatisland – rättare sagt vårt, för vi är tre intressenter i det, grannfrun, gubben min och jag. Men mest är det jag och Kerstin som jobbar.
Det är inget näpet lilleputtland, utan en fyrkant på drygt 20m x 20m, alltså 400 kvadratmeter, där vi odlar vår vinterpotatis. Närmare bestämt försöker, för odlingen är en strid på kniven mot oförtröttliga fiender och illvilliga naturkrafter.
Till vår hjälp har vi gudskelov jordbrukaren Tom, som varje år kommer med sin sättmaskin. Kerstin och jag sätter oss på varsin pall bakom den stora potatisbehållaren. Medan traktorn brummar fram låter vi knöl efter knöl falla i röret som leder ner till myllan.
Det här har vi många års erfarenhet av och vi har fått ett muntligt löfte att Tom servar oss med den här tjänsten tills vi är 85. Det är drygt tjugo år dit, så alltför styva får vi inte bli.
När potatisen är i jorden börjar kampen mot ogräs och hjortar. Den kan vi i någon mån påverka till skillnad från nederbörd och värme. Med åren lär man sig att vitrotsrötterna lättast kan dras upp när jorden är halvtorr. Hur mycket man än rensar bort finns nästan lika mycket kvar.
Hjortarna har vi försökt fördriva med alla upptänkliga metoder. Vi har ingärdat landet med långa stolpar och dragit band omkring – bara för att märka att hjortarna är lättfotade höjdhoppare, som galant klarar 1,60. Nyutsprucken potatisblast och små blomknoppar tycker våra fyrbenta läckergommar speciellt mycket om.
I år har vi ansträngt oss särskilt mycket för att få en god skörd. Det råkar finnas ett potatisåder – det kallas också för årder – bland redskapen i vårt förråd. Det är en plog som är fäst i två långa käppar med handtag i vardera ändan och med det myllar man potatisen när blasten är omkring tio centimeter lång. Man ska vara två, den ena drar karetet efter sig som en häst och den andra trycker ner plogbladen i jorden.
När sommaren var som varmast agerade jag häst och Kerstin var hästföraren, som smackade på sin Pålle. Ångande av svett stretade vi framåt i potatisfåren. Hjärtat dunkade, blodet pulserade och musklerna jobbade. Den halvfuktiga myllan vändes upp och ner och ogräset rycktes upp med rötterna.
Med moderlig ömhet betraktade vi våra potatisplantor, som fick ett försprång igen i kampen mot naturens hårda lagar. För att våra Timo, Rosamunda, Siikli och Arielle ska växa till sig och bli goda och stora potatisar till hösten gör vi allt som vi kan.