Vägrar bli pensionär
När du fyllt 65 har du kanske tjugo år kvar i livet som glad pensionär. Då kan du ta igen allt det du inte hann göra när du jobbade och slet för den hägrande pensioneringen – som att köpa en kryssning till S:t Petersburg eller åka charter till Thailand.
Eller köra runt i din nyinköpta Aygo, hälsa på släkt och vänner, dricka kaffe, äta kakor och prata minnen. Och inte minst vara den mysperson som uppfyller barnbarnens förväntningar på en skojfrisk mor- eller farförälder. Det ordnas förstås också en mängd aktiviteter speciellt för seniorer, som diskodans, boulespel, teater med pensionärsrabatt, datorkurser, guidade shoppingturer, författarträffar och allehanda exkursioner i naturen. You name it.
Jag har själv svårt att föreställa mig ett helvete värre än en busslast silverrävar i Phuket. Eller något annat av det som erbjuds oss fullt funktionsdugliga människor när vi passerat ett tal i ålderstabellen. Då man landat i dödsskuggans dal i stället för i paradiset. En del kan dessutom uppleva det som lite förnedrande att betraktas som förståndshandikappad bara för att håren växer bättre i näsa och öron än på flinten. Fysiskt arbete kan förstås ha slitit ner kroppen, men en nyligen gjord äldreforskning i Sverige visar att dagens 70-åringar fysiskt sett är jämförbara med gårdagens 50-åringar. Fler havererar troligtvis psykiskt för att de inte fått livspusslet att gå ihop. Eller för att de pådyvlas meningslösa upplevelser när det är dags att stilla njuta sitt livs otium.
Under första hälften av 1900-talet levde de flesta finländarna på landsbygden. Från och med mitten av seklet började samhället urbaniseras i takt med ökad industrialisering. Samtidigt började man bygga upp ett välfärdssystem och när det nutida pensionssystemet infördes var det en välsignelse. Möjligheten att få pusta ut i slutskedet av livet gjorde att de flesta utan att knota gick ett helt liv i industribolagens ledband. I dag finns det färre löneslavar och därför befolkas reklamen för pensionsförsäkringarna av klädsamt vitskäggiga knappt 60-åriga f.d. tjänstemän och egenföretagare som med sina leende fruar spelar golf eller sitter i solstolar på någon fjärran strand.
Naturligtvis är jag avundsjuk på dessa välorganiserade personer som när den genuina lusten till nya upplevelser kanske redan sinat inkasserar både den ena och den andra sortens pensionsbokstavskombinationer. Tillvaron är ju så funtad att den som sår också får skörda – i det här fallet pensionspengar. För oss andra som levt ur hand i mun och aldrig ägnat en tanke åt pensionsförsäkringar fortsätter livet som vanligt efter att vi fått det allmännas silkessnöre kallat folkpension. Systemet är nog inte konstruerat för konstnärssjälar. Vi kommer aldrig att sitta på en karibisk strand med korsord som det enda kvarstående problemet. Och ett sådant liv är trots allt en kreativ illusion.