I vårt Europa
I sin läsvärda bok "Ukraina i Europas mitt" från 2006 skriver Peter Lodenius om den gamla mannen som berättar om sitt liv: "Jag föddes i Österrike-Ungern, gick i skola i Tjeckoslovakien, gifte mig i Ungern, blev änkling i Sovjetunionen och nu har jag blivit gammal i Ukraina." Men han hade aldrig satt sin fot utanför byn Mukatjevo.
Historien handlar om den fattiga regionen Transkarpatien, och den visar hur gränser och statstillhörigheter har växlat medan invånarna har fortsatt att leva sina liv.
Europa har många ansikten. Krigen och de etniska konflikterna har en stor plats i de kollektiva berättelserna om vår världsdel, men vid sidan av dem finns berättelserna om vardagsliv där grannar av olika nationalitet och olika religion lever tillsammans, tolererar varandra, respekterar varandras olikheter, och i bästa fall lär sig något av varandra. Den bilden av vårt Europa förtjänar större synlighet, efter den nationalistiska och främlingsfientliga frammarschen i EU-valet.
I Hufvudstadsbladet skrev Pia Ingström nyss om den ungerske författaren Attila Csernok som före kriget växte upp i en ungersk garnisonsstad där faderns vänner, den katolska prästen, den lutherska prästen och den judiska distriktsläkaren, en gång i månaden samlades hemma hos familjen för att äta middag och samtala.
Där kulturer möts föds nya impulser, det finns en stark dynamik i flerkulturella samhällen.
Ibland kommer impulserna nästan obemärkt, hur gick det till exempel till när pizzan blev en nationalrätt i Finland?
Ibland leder de internationella trenderna till att man återuppväcker det så att säga egna köket - som också det har påverkats av intryck utifrån, kåldolmarna som kom till Sverige tillsammans med Karl XII:s turkiska fordringsägare på 1720-talet är ett klassiskt exempel.
Också Finland har befunnit sig i skärningspunkten mellan olika kulturer, det märktes speciellt i vår då för tiden östligaste stad Viborg.
Historikern Christer Nilsson skrev för några år sedan boken "Stormaktsdrömmen", där han följde svenskarnas spår under tusen år i Finland, Ryssland och Baltikum.
Han återger en affärsinteriör från handelsmannen Misja Sjavoronoffs delikatessbutik i 1930-talets Viborg, där handelsmannen samtidigt expedierade kunder på fyra språk, tyska, svenska, finska och ryska, med många inslag av låneord i alla repliker.
I Viborg var enspråkigheten inget ideal. Det vederlägger uppfattningen att just finska barn skulle ha särskilt svårt att lära sig mer än ett främmande språk.
Jag har aldrig begripit varför motståndarna till den obligatoriska undervisningen i svenska underkänner sina landsmäns fattningsgåvor med det här argumentet. Om en finlandssvensk hade sagt samma sak hade det varit en förolämpning på gränsen till ren rasism – något som ju tyvärr också ingår i bilden av vårt Europa.