C-kassett eller katastrof
Härom dagen såg jag en videosnutt på nätet där 10-åringar fick bekanta sig med något för dem totalt främmande och obegripligt, nämligen en Walkman.
Förbluffad såg jag på det några minuter långa klippet och insåg att ungarna med tillgång till smarttelefoner och internet inte hade en aning om hur de skulle använda en vanlig kassettspelare som bara 30 år sedan revolutionerade musikbranschen.
Det här tycker jag är oroväckande. Visst, C-kassetter används inte längre, men att kunskapen om vad det är eller hur man använder en mojäng utan pekskärm inte gått vidare tycker jag är chockerande. Det här är inte ens en generation bakåt i tiden.
Nu vill jag inte peka finger och säga vems fel det här är, jag tror nämligen inte att det finns något enkelt svar. Däremot konstaterar jag att det finns personer med enorma utmaningar framför sig när det gäller att föra vidare kunskap till de kommande generationerna.
Här i Finland är vi, i alla fall, på ett plan föregångare i det här. För att skydda framtida generationer byggs världens första permanenta kärnavfallsskydd här. Utgångsläget kan te sig hopplöst, radioaktivt avfall är livsfarligt i uppskattningsvis 100000 år, och bunkern djupt under jorden måste hålla så länge. Jämförelsevis är pyramiderna 5000 år gamla, och mänskligheten som vi känner den i dag antas vara runt 50000 år.
Byggarbetet, som beräknas ta runt 200 år, har förutom tekniska utmaningar en utmaning som få tänker på: nämligen kommunikation. Hur ska varningssymbolerna i bunkern se ut för att de ska tolkas rätt även om hundratusen år? Dödskallen, som vi i vår kultur förknippar med fara, används i populärkultur med helt andra betydelser. Och vem känner väl igen symbolen för radioaktivitet om några hundratusen år?
Ett inte alltför långsökt scenario är att någon i framtiden ser dörren till valvet, tycker att varningssymbolerna är rena hieroglyfer, öppnar dörren och orsakar en katastrof jämförbar med Tjernobyl. Men vi som lever här och nu får aldrig veta hur det går. Det enda vi kan göra, och måste göra, är att ge våra framtida generationer en chans.
Och vi kan börja med att lära dagens kids som växt upp med både Ipod och internet att det bara två decennier sedan fanns en underbar uppfinning utan pekskärm som spelade upp musik och revolutionerade musiklyssnandet för all framtid.