Torsk på Tallinn
Om vi inte gjorde andra resor under min barndoms somrar tog vi åtminstone färjan till Stockholm. Det var ett äventyr att åka Sverigebåt.
Jag läste broschyrerna om och om igen långt innan vi åkte. Att vakna i kojen ombord och se Stockholms skärgård passera revy var himmelriket. Det var alltid själva båtresan som var grejen. På den tiden var de flesta fartyg rätt nya. Det var ännu lite glamour över det hela. Det skulle räcka länge innan jag kylde skattefri öl i handfatet och hälsade Stockholm med en dundrande huvudvärk.
Förr var det alltid snö på vintern och sol på sommaren. Tror man. Det är det som kallas nostalgi. Ändå gör det lite ont i själen när man stiger ombord på något av fartygen i dag. Min senaste upplevelse var en resa till Tallinn. Det var inte någon nöjeskryssning direkt. En förhandsbeställd lastpall med alkohol väntade på oss i Tallinns hamn. Betald och allt. Så vi, privatimportens mönsterelever, checkar in bilen och överöses med en bunt små kort. Ett av dem ger löften om en mängdrabatt på 40 euro. Vi frågar i vilket skede vi kan dra av rabatten. Det visar sig att den bara gäller om man gör sin förhandsbeställning ombord. Vi tycker det är konstigt att inte inköp som gjorts och betalats i god tid belönas. Receptionisten visar ingen större förståelse för dessa spritrallyts våndor.
Vid tiotiden öppnar baren. Med två personer som ska förse ett par hundra resenärer med dryck är den rejält underbemannad. Det bildas en kö. Ölen serveras i stop av plast. Med våra engångsglas i händerna letar vi upp en ledig stol eller soffa. Det är inte helt lätt. De större sällskapen har tagit de bästa platserna. Vissa av dem har byggt en liten mur av bagage runt sina läger. I ett hörn, lägligt mellan bardisken och askkopparna på akterdäck, sitter en man. Han sträcker handen in under sin ytterjacka, tar en Koskenkorva ur innerfickan och dricker några klunkar. På herrtoaletten stönar en annan vid pissoaren. Jag misstänker njursten.
Båten närmar sig land och vi tar oss ner på bildäck. I hamnen skyltar man med pre-order på flera ställen. Vi chansar och kommer rätt. I snöslask lastar vi bilen. Tio minuter senare kör vi den halvplanande ombord. Våta i håret traskar vi in på en restaurang. Vi får ett bord, i grevens tid visar det sig. Efter oss kommer flera hungriga resenärer som vill ta del av i à la carte-lugnet. Också här är personalen i knappaste laget. Efter en liten stund börjar hovmästaren be de intågande gästerna välja en annan restaurang. Annars hinner vi inte. Men flera bord är lediga i salen. Jag äter en grillbiff. Allt annat skulle kännas pretentiöst. Men det är gott. Och jag trivs med sällskapet. Jag har inte åkt Viking Grace ännu, fartyget som skulle ge Östersjökryssandet en nystart. Men när jag gör det hoppas jag att barndomen gör sig påmind.