Sociala spår
I ett antal artiklar i VN har jag fått chansen att belysa känsliga men viktiga frågor.
Det började med temat fattigdom, om hur livet känns när bristen på pengar begränsar varje rörelse. Det gick vidare till en artikel om hur vuxna barn till alkoholister kan hantera problem som bottnar i uppväxten.
Det sociala spåret fortsatte med en artikel om hur sexuellt trakasseri i tonåren påverkar i årtionden framåt. Sedan snubblade jag på temat arbetsutmattning. Därefter kontaktades jag om vårdnadstvister som tär på både barn och vuxna. Därpå följde en artikel om våld i familjen och jag fick även träffa en kvinna som varit utsatt i många år.
Muntrare saker kan man skriva om, det medges. Men det känns meningsfullt att lyfta fram sådant som vi effektivt tiger om men som berör många människor på ett handgripligt sätt.
Svåra teman kräver stor respekt och hänsyn. Det tar tid att jobba fram versioner som känns rätt för alla parter. Människorna jag träffar i de här sammanhangen får också betydelse för mig själv, jag glömmer dem inte. Alltsammans går under huden och får mig att förstå att livet kan slinka ur sin trygga bana på väldigt många sätt. Och för vem som helst.
Väldigt sällan leder en artikel till konkreta förbättringar - eller i varje fall får artikelskribenten sällan veta om det. Men det gjorde intervjun med Nina Wredlund om sexuellt ofredande i en församling. Den satte en boll i rullning: Esbo svenska församling gick öppet ut i Kyrkpressen, biskop Björn Vikström reagerade och man gjorde upp ett handlingsprogram inom Borgå stift, HBL grävde vidare i härvan och kunde berätta att minst fyra kvinnor fram till 1997 hade utsatts för den forna ungdomsledaren.
Allt detta kändes väldigt bra för mig, men jag är fullt medveten om att följderna inte blivit lika konkreta om inte tiden varit mogen för det.
För tio-femton år sedan när jag var VN-redaktör i Hangö följde jag med Rainer Erlunds inval i riksdagen. I mina artiklar beskrev jag euforin och entusiasm - tills jag fick ett tips om hans ljusskygga förföljelse av unga flickor.
Genom mitt telefonsamtal begrep Erlund att loppet var kört. Det var inget lätt samtal: Erlund var visserligen ingen idol för mig, men vi kom bra överens och jag hade svårt att tro nåt taskigt om honom. På hans sätt att svara förstod jag ändå att det fanns fog för beskyllningarna. Senare dömdes han för försök till sexuellt utnyttjande av minderårig.
En hel del Hangöbor var väldigt arga, nämligen på mig och andra journalister. "Vad är nu sånt där? I alla tider har det ju funnits" sade de.
I dag skulle en sådan reaktion kännas väldigt märklig.