I en annan värld
Det finns inget som är lika skönt som att förlora sig i en riktigt bra berättelse.
Känslan av att gå omkring med ansiktet kluvet i ett brett leende och bara ta in verkligheten till en bråkdel, att känna alla jobbiga saker som väckarklockan och solens frånvaro rinna av en, medan hjärnan befinner sig i en annan värld.
Förra veckan var en sådan vecka. En kompis skickade ett Youtube-klipp från en japansk anime. Det var tonsatt av skränig j-rock med någon som gastade på tyska i bakgrunden. Först tänkte jag bara avfärda klippet, men det var något i min kompis överentusiastiska tonfall som fick mig att ge serien en chans. Inbäddad i mysfilten med en battery stripped i ena handen och en chokoplatta i den andra började jag se på det första avsnittet av Shingeki no Kyojin – Attack on Titan.
Och jag har fortfarande inte riktigt hittat tillbaka.
Berättelsen kan beskrivas som en animerad Game of Thrones där du aldrig är riktigt säker på vilka karaktärer som ska leva eller dö – något som är oerhört spännande i en så pass reaktionär genre som shonen-anime. Det vill säga anime riktad till pojkar och unga män, dit serier som Naruto och Dragonball hör. I centrum för berättelsen står Eren Jaeger och hans vapenbröder som kämpar mot titaner – ett folkslag som för tankarna till ett gäng överdimensionerade och synnerligen blodtörstiga babyer.
Men det viktiga är inte vad tv-serien handlar om, utan vad den gjorde med mig. Folk pratade med mig, jag skrev notiser om kommunala bråk, men inget trängde in. Inget av det som i vanliga fall skulle få mig att gå med hängande huvud fick mitt goda humör att svikta. Fastän de argaste av Västis-läsare skulle ha haft telefonmaraton och ringt ner mig oavbrutet var jag onåbar. Jag tänkte bara på min tv-serie. Jag tänkte på alla coola mindfucks i handlingen, hur den skamligt heta kaptenen Levi fick mitt nördhjärta att bulta när han gjorde köttfärslimpa av sina fiender, och jag tänkte att det här är jag.
För mig har det alltid varit viktigt att förankra mitt jag vid något. Redan som liten bar jag hela tiden omkring på en gul leksakshammare. Det fanns en trygghet i det, som om den kunde skydda mig från allt hemskt. Jag minns hur jag grät efter ett bråk i lågstadiet, men tänkte att det var okej eftersom min Action man-docka väntade på mig därhemma.
Jag kanske har ett känsligt sinne, men rädslan för att skriva fel i tidningen som gör folk arga kan ibland få mig helt ur gängorna – så pass att jag först hittar tillbaka till mig själv på kvällen när jag har ätit maten som min fina flickvän lagat åt mig. Men med en hammare, en docka eller en anime-serie har jag ett ankare att klamra mig fast vid.
Därför sörjer jag att det fortfarande är oklart när nästa säsong av Attack on titan kommer. Till dess måste jag hitta något nytt att hålla i. Medan jag letar får jag nöja mig med min golden retriever Leos koppel.