Maria Turtschaninoff är författare. Foto: Christine Saarukka

Barn behöver inre bilder

De senaste veckorna har tidningar och bloggar fyllts med texter och kolumner om de finlandssvenska pojkarnas svaga läsförståelse.

Många teorier har presenterats om varför pojkarna ligger 1,4 år efter de finskspråkiga flickorna, och vad man i så fall kan göra åt det.

Vi måste läsa offentligt, är ett råd, så att barn ser läsande vuxna igen. Vi måste lyfta upp läsning ännu mer i skolorna. Vi måste sluta marginalisera barn- och ungdomslitteraturen.

Jag tror att en stor del av problemet är att barn, och framför allt pojkar, inte längre kan skapa inre bilder av det de läser, något som är absolut nödvändigt för läsförståelse och för att det skall vara roligt att läsa. När barnen börjar skolan är det redan för sent för att lära sig det. Vi måste, hur paradoxalt det än låter, hjälpa barnen träna den här förmågan utan de färdigt illustrerade böckernas hjälp.

Jag minns första gången jag berättade en historia för vår son, utan att ha en bok till hjälp. Jag satte honom i min famn, ansikte mot ansikte med mig, och började Det var en gång en pojke som hette Eddie. Hans ögon lyste upp på ett sätt de aldrig gjort med en bok.

 Våra finaste stunder tillsammans har vi haft då vi byggt en grotta av filtar i soffan och haft sagomaraton.

Jag vet att många föräldrar tycker det är svårt att själv hitta på sagor och berättelser. Men det fina är att små barn är en mycket okritisk publik. När jag berättar utgår jag från vad min son är intresserad av just nu, vem som är viktig för honom och något han just sett eller upplevt. Jag har skapat ett alter ego, Eddie, som upplever äventyr i lagom storlek. Han hjälper en bortsprungen kattunge att hitta hem, till exempel. Ofta smyger sig element från bilderböcker vi läst in och Eddie kan träffa en drake som har en sticka i tassen.

Vi har också bearbetat skrämmande saker, som borrmaskiner, med hjälp av sagor där Eddie får hjälpa farbror Mikko bygga en veranda med hjälp av borrmaskin.

Sonen blir mer och mer delaktig i berättandet. I början kunde jag fråga honom vilken färg bilen eller draken har och han sufflerade, sedan började jag fråga vad såg han då? och snart förstod han galoppen och fyllde i. Nu kan treåringen slänga in helt överraskande element i en berättelse han redan hört fem gånger. Mitt i allt dyker det upp en häst på fotbollsplanen! Jaha, då får jag väl peta in den i historien, då.

Det är helt klart att han skapar livliga bilder i huvudet medan detta pågår. Det kommer att hjälpa honom då han själv börjar läsa och berätta historier. Dessutom utvecklar det hans språk. Men det är inte därför jag berättar.

Utan för att han älskar det. Det är en sak vi delar, bara han och jag. Våra finaste stunder tillsammans har vi haft då vi byggt en grotta av filtar i soffan och haft sagomaraton. Jag behöver inte muta med karameller eller TV för att få honom att sätta sig på pottan eller krypa ner i sin bilstol. Allt jag behöver göra är att lova berätta en saga.