Statsfilosofen

Jag anser att den mest väsentliga frågan i Himas-gate har hittills mest ignorerats: varför gav Finlands Akademi, Tekes och Sitra pengar på statsministerns begäran?

I korthet handlar fallet om de 700 000 euro, som Himanens företag fick, utan konkurrensutsättning, för att producera en framtidsredogörelse för statsrådets kansli. Cheferna från Sitra, Tekes och Finlands Akademi (FA) var bjudna till ett möte med statsministern för att diskutera finansieringen av Himanens projekt. Nu säger alla, speciellt FA:s ledning, att finansiärerna ansåg att en liknande plan inte skulle ha klarat sig i konkurrensen med andra forskningsplaner. Detta betyder, att om Himanen hade sökt finansiering den vägen som akademiska forskare i Finland regelbundet gör, skulle hans företag inte ha beviljats finansiering.

Detta förstod antagligen också statsministern, som lyckades vara så övertygande att FA:s direktör Markku Mattila efter mötet ansåg att det här måste vi göra nu. Enligt FA:s strategidirektör Leena Treuthardt var forskningsplanen svag, men ett negativt beslut om finansieringen skulle kunna ha lett till dåliga relationer med statsrådets kansli. Statsministern hade inte förstått vidden av sin övertalningsförmåga och ville endast föra de potentiella finansiärerna samman för att diskutera och besluta om de vill vara med.

För mycket fokus har varit på Himanen, som naturligtvis gärna tog emot pengarna. Hans främsta försvar har varit att andra forskare bara är avundsjuka. Han har rätt och jag är en av dem. 700 000 euro är nämligen mycket mera än vad ett enskilt forskningsprojekt inom kultur- och samhällsvetenskaperna brukar få av FA, Sitra eller Tekes. Jag har inte hört om ett enda projekt, som skulle ha beviljats lika mycket finansiering.

Vi som söker forskningsfinansiering av Finlands Akademi genom att konkurrera med varandra vet dessutom, att varje år beviljas endast 10-15 procent av ansökningarna finansiering. Sannolikheten är mycket liten, att en forskningsplan som dessutom kräver flera månaders arbete av många forskare, får pengar. Trots att sådana planer skrivs av professorer och andra erfarna forskare med betydligt tyngre akademiska meriter än Himanens.

Men: frustrationen bör riktas mot de andra aktörerna, inte mot Himanen.
Den viktigaste frågan, som delvis är obesvarad, är: Vad har statsministern sagt för att skrämma ledningen hos de viktigaste finländska forskningsfinansiärerna? Trodde de verkligen, att statsministern så där bara skulle ha skurit ned deras budgetar för nästa år om de hade vägrat finansiera Himanen? Så mäktig är inte statsministern i Finland. Förhoppningsvis inte heller lika småsint som han verkat på grund av FA:s förklaringar.