Vi måste göra mer

Den handlar om att barn- och ungdomslitteraturen får allt mindre utrymme på bokmässor och kultursidor, trots alarmerande siffror om minskat läsintresse bland barn och unga.

Med Anderssons tankar i bagaget åkte jag till bokmässan i Göteborg. Där bjöds det till min glädje på flera seminarier om de drastiskt försämrade läsfärdigheterna i Sverige. Seminariet Läs då unge! presenterades faktiskt som det mest angelägna på mässan. Där konstaterades att den tidigare bildningskrisen har övergått i en läskunnighetskris. Att vi pratar för lite om att kön och klass hör ihop med läsning. Att den sjunkande läsfärdigheten slår hål på illusionen om att vi går mot ett jämlikare samhälle.

Jag tror att vi borde förhålla oss till ämnet med lika stort allvar. Nyss fick vi veta att de finlandssvenska pojkarna ligger 1,4 år efter de finska flickorna i läsförståelse. Liknande resultat har publicerats flera gånger under de senaste åren. Men har vi vidtagit tillräckliga åtgärder? Det är jag säker på att vi inte har.

Mycket görs förstås redan. Några finlandssvenska skolor är med i det nationella Läslustprogrammet. Hem och skola har blåst liv i En kvart om dagen-metoden. Lisi Wahls stiftelse skickar ut bokpaket. Eldsjälar på skolor och bibliotek sprider en massa läslust. Och exemplen kunde vara fler, men poängen är ändå att vi måste göra mer. Vi måste samordna och sprida den verksamhet som finns. Vi måste forska mera om vilka läsfrämjande metoder som fungerar. Och vi måste få ut budskapet effektivare till alla berörda parter.

En central part är ju hemmen, vars roll också Svenska kulturfondens direktör Leif Jakobsson har lyft fram (Hbl 21.9). Själv har jag brukat betona lusten och upplevelsen framför nyttan när jag talat för läsning. Nu funderar jag faktiskt som Jakobsson på om vi ibland borde tala om nyttan med läsning i ekonomiska termer, åtminstone med vissa föräldrar och andra som bara lyssnar till den typen av argument.

Jag hoppas också att de samhällsaktörer som kan finansiera läsfrämjande verksamhet bland våra barn och unga inser att det handlar om helt avgörande investeringar för framtiden, kulturellt och ekonomiskt.

Men för att själv bidra med annat än varningar vill jag presentera några konkreta förslag i hopp om att någon nappar på kroken: Man kan samarbeta med rådgivningarna för att nå blivande föräldrar. Skapa användbara filmklipp med högstatuspersoner som berättar om vad läsning betytt för dem.

Be finlandssvenska författare skriva godnattsagor och ge ut dem i en app. Få i gång en utgivning av finlandssvensk barn- och ungdomslitteratur i ljudboksformat. Skicka ut skådespelare för att utbilda vuxna som vill bli bättre högläsare. Och allra helst: Utse en finlandssvensk läsambassadör!