Dålig hörsel

I avsnittet om varseblivning stod det, mindes min bror, att det som drar till sig vår uppmärksamhet är det oväntade, som när man i gatubilden ser vad Lehtovaara obekymrat kallade en neger.

Vi skrattade gott men några månader senare kom vi in på Lehtovaara igen. Nu var det min man som påminde mig om hur han talar om hundars språkförståelse. Om någon säger Skämta, min bror! så tror hunden enligt Lehtovaara att man säger Hämta mina skor!

Igen skrattade vi för är inte det exemplet högrelevant för många äldre par? Hör man illa ligger det nära till hands att tro att det partnern säger är det partnern brukar säga. Men om just det här exemplet ur Lehtovaara har fastnat i minnet så är det nog för att jag ända sen gymnasieåren haft svårt att föreställa mig när och varför nån naturligen skulle säga: Skämta, min bror! Om jag riktigt anstränger mig skymtar jag kanske en scen i en gammaldags herrklubb, en scen som det luktar cigarr och punsch om. Hur som helst: hunden är vettigare än Lehtovaara.

För oss gamlingar gäller det att skämta om eller åtminstone ta lätt på - våra funktionshinder: om man på äldre dar vill att ens omgivning ska orka med en får man lov att vara eller verka vara - glad. Jag träffade en gång Hasse Alfredsson, han var gammal, han hörde illa och han sa: Det är många röster jag inte alls hör. Jag hör inte min fru men det är kanske inte så farligt, jag har nog hört allt hon har att säga. Sen tillade han: Dig hör jag. Det kändes nästan som en invit.

Från min egen ungdom minns jag också ett gammalt gift par, två läkare, som vid matbordet avbröt varandras repliker med höga triumferande rop: Kalkis, kalkis! Jo, åderförkalkning talade man om då, det lät liksom mindre allvarligt än demens eller Alzheimer. Alzheimer-vitsar finns det förvisso gott om men man skrattar inte längre gott åt dem när man är äldre.

Kan man ta lätt på döden? Det tycks finnas de som kan. På ett amerikanskt motellrum såg min man och jag för något år sen en TV-reklamsnutt där ett gammalt par hand i hand snurrade runt i sitt kök i glädjedans. Vi tyckte det såg så trevligt ut, vi fick lust att göra som de men så fick vi veta varför de var så upprymda. Det var därför att de precis kommit överens om att båda skulle kremeras.

Det har vi också men det har inte precis fått oss att dansa.

Ett konstruktivt råd har jag i alla fall:
Missförstånd som kommer sig av dålig hörsel på det ena örat kan i lyckliga fall undvikas genom det som i Sverige kallas pensionärssittning, närmare bestämt att man sitter bredvid snarare än mitt emot varandra på kaféer och restauranger.