Den underbara byskolan?

Att gå i den numera nedlagda byskolan i Box var en speciell upplevelse. Ibland kunde vår gråskäggige lärare Stig Löfman stanna upp mitt i klottrandet på svarta tavlan, stirra ut genom fönstret och muttra "nä, i dag är det för fint väder för sådant" och så fick vi gå ut och simma i stället.

Jarl Boström, kommundirektör i Ingå, sade nyligen att byskolornas tid lider mot sitt slut på grund av statens allt striktare sparkrav. I Raseborg osthyvlar man bort byskola efter byskola. Föräldrarna rasar. Det muttras om att samhället är på väg åt helvete, man svär över centraliseringstrender och stora enheter.

Och jag förstår det. För föräldrarna är en liten skola en trygg, naturromantisk dröm. Men jag vet också detta: Om staden hade lagt ned Box skola när jag gick där skulle jag inte ha gråtit.

Jag skulle ha jublat.

Visst, de första åren var roliga. Min enda klasskompis var en tjej, söt dessutom. Vi njöt av stranden och skogen och sprang med skräckblandad förtjusning undan lärarinnans schäfer. Men med tiden började lantlivet smaka trä.

Varje dag tvingades jag och min lillasyster skumpa i en skoltaxi längs åksjukeframkallande vägar för att plocka upp alla präktiga bondsöner och fårfarmarflickor. Med spyorna halvvägs upp i halsen snubblade vi ur taxin efter vad som kändes som timmar, och väl framme mötte vi samma knappt tjugo människor. Samma diskussioner om traktorer. Samma sparkande på samma boll mot samma stackars plank.

Med tiden blev min söta klasskompis och jag mer irriterade på varandra än ett skilsmässopar. Tjejerna skuttade runt och lekte häst med allt mer död blick. För att få adrenalinkickar brukade jag, som var ovanligt stor för min ålder, lura upp de andra kidsen i skogen för att slåss. Alla medel tillåtna. Jag mejade ner dem med käppar och järnrör, hela tiden drömmande om Seminarieskolan. Det var där brudarna fanns.

Den bästa morgonen i mitt liv var när skoltaxin skjutsade in mig till Ekenäs och högstadiet. Att komma dit var en chock för många. För somliga var det som när man flyttar en guldfisk från sin skål till ett större akvarium: De växte, började festa hårdast, ligga runt mest. Andra blev plugghästar.

Jag skulle kunna fortsätta skriva om att mobbning och utfrysning är värre i små skolor, där chansen att hitta likasinnade är mindre. Att slingriga vägar nedlusade med älgspillning kan vara farligare än livligt trafikerade övergångsställen. Att Box skola bytte lärare nästan varje år – och att ansvaret på dessa få, modiga vikarier var enormt.

Men i stället nöjer jag mig med att konstatera att livet inte tar slut fastän en skola dras in.

För många kanske det rentav börjar.