Fria åsikter

Twitter exploderade, som vanligt, och åsikterna haglade, som de brukar. Och det var just den här känslan att jag har sett allt det här förr som gjorde att jag drabbades av en melankolisk skepsis över vad våra åsikter egentligen betyder för oss.

På den tiden då MTV faktiskt visade musikvideor satt tittarna där framför TV:n och tittade, och plötsligt spelade de en låt som de gillade, och det var den framgångsrika produkten. Den musikvideo som tittarna kom ihåg och tyckte om att se på och som hängde kvar i sändningarna år efter år.

Produkten har förändrats. Eller snarare, åskådarnas relation till produkten har förändrats radikalt då det är så enkelt att dela med sig av sin åsikt, framför allt tack vare Twitter. Och därmed har också måttet på den framgångsrika produkten förändrats.

En framgångsrik underhållningsprodukt är inte längre det uppträdande som folk tycker om att se på, utan det uppträdande som det är enkelt att ha en åsikt om. Oberoende hur negativa kommentarerna om Miley Cyrus twerkande var (töntigt, smaklöst, kolonialt, dålig förebild för ungdomar etc.), så var hennes performans en jätteframgång. Alla talade om henne och dansstilen som innebär att dansaren står lätt hukande och bredbent och skakar sina höfter.

I och för sig är det inget nytt att en konstnär gör succé med en produkt som samtiden föraktar. Men tittarens roll är aktivare än på musikvideornas tid, då man var hjälplöst passiv och osynlig. Nu går man ut på nätet och kommenterar hämningslöst och oeftertänksamt. Motsättningarna eskalerar blixtsnabbt. Produkten, det som vi konsumerar, är inte längre musikstycket utan åsikten om den.

En framgångsrik produkt är den händelse som lyckas generera en åsiktsstorm, som i sig blir en nyhet. Alla talar om Miley Cyrus! För eller emot? Tittaren får en personlig relation till produkten.

Det är kul att ha åsikter. Ju mer kategoriska desto bättre, man känner sig kompromisslös och rebellisk, nytänkande. Andras reaktioner fungerar som en bekräftelse på att man verkligen finns till, man är synlig för andra. De mest extrema åsikterna får mest uppmärksamhet och det skapar en automatik där varje diskussion drivs mot ett maximalt tonläge och en extrem polarisering. Som extra fördel glöms alla kommentarer hastigt bort, så man bär inget ansvar som debattör.

En åsikt är ingenting bindande, det är bara något man säger för att producera känslor hos sig själv och andra. En känsla av indignation, av att känna sig som en kompromisslös försvarare av rättigheter.

Och så länge åsikterna finns där ute, på internet, så behöver man aldrig konfronteras med den där trista verkligheten där man måste fråga sig om man faktiskt, inför sitt eget samvete och inför andra människor, kan stå för det man säger. Med att man kanske faktiskt sårar någon annans känslor. Man behöver inte reflektera och inse att man haft fel, ändra åsikt.

Därför är jag också skeptisk då medier rapporterar om debatter på twitter som spårar ur, som om det var en händelse av något slag.

Alla debatter på twitter spårar ur, det är liksom poängen med dem.

Det viktiga är Att man har en åsikt, inte hur värdefull eller intressant den är.