Camilla Lindberg

Pytteliten skönhet

Det sägs att verkligheten överträffar sagan. Det har jag alls ingen orsak att betvivla efter sommarens besök i ett litet bibliotek i en liten by.

Eftersom jag hunnit besöka många olika öar och byar, finns det ingen orsak att försöka lista ut vilket bibliotek det här kan tänkas vara. Men ett litet av mycket klassisk karaktär med en grånad bibliotekarie bakom disken var det alla gånger.

Jag går fram till bibliotekarien och meddelar försiktigt att jag visserligen saknar lånekort, men att jag gärna skulle låna några böcker som lite oväntat fångat mitt intresse denna kalla julidag. Går det kanske att ordna på något sätt? Hon tittar illmarigt på mig och drar ut den översta skrivbordslådan.

"Där" säger hon och pekar på ett kort. "Där ligger min mans lånekort. Jag brukar låta alla som inte har egna kort låna på hans".

Och för ett ögonblick stannar tiden och jag kliver in i en annan verklighet där jag inte vet om jag skall skratta eller gråta. En berättelse börjar självmant kliva fram ur den stängda lådan och min fantasi sätts i rörelse. Jag undrar vad denna äkta man måntro har uträttat, när han tvingas utstå en bestraffning där hans tilltro gång på gång skall sättas på spel, samtidigt som vi vanliga slarviga ges en benådad chans att komma undan.

Och för ett ögonblick stannar tiden och jag kliver in i en annan verklighet där jag inte vet om jag skall skratta eller gråta. 

Eller så tänker jag på hur sympatiskt det ändå är, att denna för mig obekanta kvinna visar en sådan tillit att hon utan betänketid erbjuder mig sin mans ära och heliga namn.

I det ögonblicket bestämmer jag mig för att på alla vis försöka återgälda den visade respekten och det häpnadsväckande förtroendet. Inte en minut för sent skall böckerna återbördas till sin rättmätiga plats. Jag går ut med en hög boktrave i min famn och tänker att det här var då ett av de mest sympatiska möten jag haft den här sommaren. Dessförinnan har jag av högen att döma, det lilla utrymmet till trots, samlat på mig ovanligt många böcker under övervakning av en grå katt vid dörren.

När vi talar om ett bibliotek av den här storleken så bidrar just dess litenhet till att böcker som i stora bibliotek aldrig skulle komma i beröring med varandra nu står och gnider sidorna mot varandra. Donner och Dostojevskij.

Och jag tänker mig att lite på samma sätt förhåller det sig också utanför det varma bibliotekets trånga väggar. I det lilla samhället som ännu inte uppslukats av det stora, har karaktärer och livsförfattare, åsikter och ideologier av vitt skilda slag faktiskt förmånen att spegla sig i varandras bilder, mötas och nötas mot varandra. Det är oundvikligt.

Och där uppstår en beröringspunkt som milslånga samhällshyllor och stora enheter aldrig kan erbjuda hur vackra och kostsamma de än är, oavsett om det gäller bildningsinstitutioner eller kommersiella stormarknader.