Första mötet

Så heter det i en 1920-talsvisa av Birger Sjöberg och om deras minnen av sitt allra första möte har den svenske psykiatern Clarence Crafoord och hans hustru Gunnel Saxon Crafoord frågat trettio gifta par. Inte vilka par som helst, märk väl, utan par som varit gifta i femtio år och som haft guldbröllopsannons i tidningen.

Vad har de då fått för svar?

Flera par – inte minst de som hade mötts på dansbanan – talade om kärlek vid första ögonkastet. Med en öm blick på hustrun sa en man: Du bara stod där i backen! De hade mötts på en festplats en kväll då flickans vanliga sällskap hade förhinder, han hade tyckt att det lyste om henne, han hade dristat sig till att bjuda upp henne. En annan hade kommit som praktikant till en arbetsplats, tittat på en ung kvinna och tänkt: Det här är min blivande hustru! Henne skall jag leva med tills döden skiljer oss åt!

Vad ska man tro att en sådan plötslig kärlek beror på? I några fall på att vardera haft en bruten förlovning bakom sig, i andra helt enkelt på att tiden var mogen. En kvinna berättar: Vi träffades på en dans och jag som var närsynt hade lämnat bort glasögonen för att vara snyggare – för jag ville träffa någon för livet, det kände jag redan före den kvällen! Mannen tillägger för sin del: Jag erfor en speciell känsla under dansen … jag hade aldrig känt något liknande och jag minns pirrandet än i dag.

Är de här berättelserna sanna? Nja, snarare är de legender som man gemensamt kan återkomma till och ibland kärleksfullt korrigera. Vi dansade till Glenn Millers Moonlight serenade, säger den ena. Och den andra: Det var Nat King Coles Too young den gången!

Andra betonar tvärtom att kärleken växte fram över tid. Ett par hade varit kurskamrater på universitetet: det var så trevliga lunchraster men det sa aldrig klick. Inte förrän efter en termin: på en fest blev det vi två och sen dess har det varit självklart. En man berättar hur han sökte upp en flicka han var förtjust i och som var på en fest dit han själv inte var bjuden. När värden öppnade sa han: Jag har hört att man får sprit här.

Också den repliken sitter bra i en legend, en legend som båda makar kan uppfatta som en grundsten i förhållandet.

Men: Bland de trettio fanns också ett par som växt upp på en liten bruksort där alla kände alla och där ungdomarna tog lokalbussen för att åka och dansa. Utan himlastormande förälskelser uppstod naturliga par, förklarar de. Vi kom mest på att vi passade för varandra, sa hustrun: Och mannen: Det hade inte heller varit så lätt att byta, om man velat sa mannen.
Vad ska man säga? Man kan konstatera att också den relationen hållit. Man kan undra om en sådan relation skulle hålla i dag.