Om att kräva barns prestationer

Boken väckte uppmärksamhet världen över, eftersom Amy Chua i den öppet och stolt berättade om hur hon pressade sina döttrar att bli bäst på allt de företog sig.

De skulle vara framgångsrika både i skolan och på de instrument de spelade, och sällan var en prestation god nog. Chua kunde till exempel underkänna deras morsdagskort.

Nyligen aktualiserades temat igen då en av de finska tv-kanalerna sände dokumentären Tigermammor om kinesiska mammor i en västerländsk miljö och deras uppfostringsmetoder. En femåring i dokumentären hade scheman för varje dag, lekte med andra barn två gånger per år och gick i extra skola på söndagar.

I en annan familj fanns en tioåring, som efter att hans mamma räknat upp allt han gjorde under en söndag (kyrka, kinesisk skola, läxläsning, flera timmar av pianoövning) av journalisten fick frågan vilket av allt det han tyckte mest om. Att sova, blev svaret.

Men det som var av speciellt intresse, och som inte kom fram lika tydligt i Chuas bok, var att samtliga föräldrar var bestämda i sin barnuppfostran, men ingen verkade väldigt sträng. De var inte arga på sina barn om de misslyckades, de bara krävde att de skulle arbeta hårdare och bli bättre.

De offrade också all sin egen fritid till att hjälpa barnen med läxläsning och musikövningar. Det finns fyra eller fem timmar att ägna åt det om dagen, det är svårt att hinna med allt, sa en mamma beklagande. De var också stillsamt stolta över sina barns prestationer och femåringens föräldrar hade sparat alla diplom och bevis på sonens framgångar. Läroprocessen är viktig, sa en mamma. Den lär barnen att genom övning och hårt arbete kan de uppnå något vackert och fantastiskt.

Ungefär samtidigt som dokumentären sändes fanns i en av de finska kvällstidningarna en artikel där barnexperter av olika slag varnade för att överbelasta barn med alltför många hobbyer. Barn måste få vara barn, sades det, så där som det ofta sägs hos oss. Fri lek är viktigt.

Det verkade inte som om dokumentärens barn visste vad fri lek är. Hos oss är problemet kanske snarast att det av finländska barn nästan inte krävs någonting alls. De får inte uppleva hur det är att genom hårt arbete bli mycket duktig på något område, utom eventuellt i någon sportgren.

Barn som aldrig får leka med andra barn lär sig inte saker som kreativ problemlösning och konflikthantering. Finländska barn kunde å sin sida må bra av att ibland pushas att göra sådant som inte alltid bara är roligt. Som att till exempel lära sig svenska i skolan.