Kaos

Man tycker ju att man bär sin balans och sin sinnesnärvaro med sig oberoende av hur det råkar se ut i omgivningen, i synnerhet när man är av ett slag som inte direkt är pedant utan gillar en lite hemtrevlig röra med några böcker på golvet bredvid läsfåtöljen och en hög tidningar inom räckhåll där vissa artiklar är så spännande att de absolut måste arkiveras. Vid tillfälle.
Sånt känns bara bra, inbott och tryggt och vanligt och bekvämt.

Men bevare oss väl när ens närmiljö är inplastad och oigenkännlig, dessutom bokstavligen sprängfylld – ha! – av en stenborr och allt det finfina damm en sån manick åstadkommer när den tar hål på ens väggar.

Detta har jag genomlidit en gång förut när den underbara Tölölägenheten med anor från min mormor utsattes för rörbyte från topp till tå en smällkall vinter. Jag tror jag var den enda som bodde kvar i huset under de månader det pågick, eftersom jag hade två linjer med vatten. När det var som värst fick jag visserligen lov att vandra runt gathörnet för att komma åt dusch och toa men det var trots allt helt uthärdligt.

Den här gången kändes det först närmast som en tillgång: nu kunde ingen påstå att jag inte kan stanna i skärgården minst en månad till mot hösten, vilken glädje. Och det är det, inte minst under de senaste veckorna av saligaste soligaste sensommar utan aktersnurror och ivriga fritidsfiskare som häckar fem meter utanför badbryggan.

Men riktigt enkelt är det ändå inte. Makterna har varit mot mig: över en vecka har Soneras telefonmast här på ön varit ur funktion, alltså fick jag inte veta att man skulle sätta i gång jordbävningen hos mig förra måndagsmorgonen, åkte alltså inte in för att plocka med mig vad jag under de närmaste veckorna kan tänkas behöva av böcker, papper, mappar, material, kläder, älsklingsteet och honungsburken från Täkter som hör till morgonens njutningar. När det klarnade och jag störtade till stan var det för sent. Allt var inplastat och tilltäppt, otillgängligt och totalt utom räckhåll inom en överskådlig framtid, bakom en mur av helvetiskt oljud.

Så nu är det liksom att börja från noll: boken jag ska tala om och läsa ur under kulturveckan i Tavastehus finns inte. Skorna jag tänkte ta på mig nånstans bakom plast och bom. Liksom mina knallblå brallor och jumpern som råkar vara ton i ton. En av de stora fördelarna med sommarn är att samma par shorts och en urtvättad t-shirt har varit standard sen maj – föga finurligt under kulturdagspanel är jag rädd.

Nå. Allt brukar ordna sig. Bibban i Ingå har det mesta. Spillkråkan skriar, i går hade jag den inne i köket. Solen lyser över sundet.