Maria Turtschaninoff: En liten lort

”Du är en god människa.” Det säger Nadja som säljer Iso Numero utanför centralstationen till mig efter att jag gett henne en större sedel och avböjt själva tidskriften eftersom jag just köpt den av en annan kvinna som stod vid den andra ingången till stationen.

En kort sekund känner jag mig som just en god människa. Sen drar jag mig till minnes Jeanette Björkqvists reportage från Rumänien, och alla de familjer hon besökte där barnen bor ensamma eller med en sjuk mormor för att föräldrarna är i Finland och försöker samla ihop ett levebröd. Barn som lever i armod och saknar mamma och pappa. Föräldrarna som sover i stinkande iskalla kyffen i Helsingfors, för att det är deras enda alternativ. Alla dessa människor jag inte har hjälpt i dag. Och då känner jag mig allt annat än god, där jag släpar mina tunga plastpåsar med julshopping till tåget och därifrån till mitt varma trygga hem och min familj där mitt barn aldrig känt av nöd och knappt ens upplevt smärta och som surar om jag är borta två kvällar i rad. Jag känner mig som en liten lort.

Med dagens ständiga uppkoppling kommer all världens lidande så nära inpå. Varje dag då jag plockar fram telefonen eller öppnar datorn möts jag av mer lidande och elände. En ny svältepidemi. En ny terrorattack. En ny kidnappning. Nya bombningar. Och det känns som om alla världens människor lider. Alla svälter. Alla våldtas. Alla säljs i slaveri. Alla drunknar. Alla skjuts sönder och samman. Alla torteras. Alla bombas. Alla.

Jag kippar efter andan, om jag tänker på Vilja Eerika kan jag fortfarande inte sova om nätterna, jag ser de drunknade barnen framför mig, barnsoldaterna, de kidnappade flickorna från Chibok, massakern i Paris, inget av allt detta lämnar mig i fred.

Jag kan inte stänga det ute.

Får jag stänga det ute?

Har jag rätt att ens försöka?

Jag talade om det med en bekant nyligen som flyttat långt ut på landet för att få vara i fred, som inte kan skapa och utföra sitt yrke om hen dras ner av allt elände, alla impulser. Jag förstår detta till fullo. Det påverkar mig så att även jag har svårt att arbeta. Svårt att koncentrera mig. Jag vill stänga av, sluta läsa tidningar, sluta gå in på Facebook där alla delar de senaste katastroferna plus bilder på bortsprungna husdjur och artiklar som räknar upp alla sätt på vilka jag misslyckats som förälder samt antivaccinationsartiklar med minst sagt dubiösa källor. Jag vill sluta bli arg varje dag. Jag vill sluta få ångest varje dag. Jag vill sluta känna mig hjälplös varje dag. Jag vill skriva och skapa i fred.

Och ändå. Ändå.

Ändå vill jag vara mer än en liten lort.

Det är väl det enda mål jag kan ha. Att bli en god människa är omöjligt. Men jag kan sträva efter att vara något mer än en liten lort.