Jon Lindström: För en handfull dollar
"Utan förklaring leddes jag bort av poliser via långa korridorer och hissar till ett mörkt rum där bossar satt och såg på porrfilm." Jon Lindström minns perestrojkan.
Under perestrojkans guldålder spelades delar av TV-serien Fiendens fiende in i Moskva. Jag regisserade. Det var en tid i Sovjetunionen då allt var möjligt för en handfull dollar. Ohämmad korruption hade brett ut sig bland myndigheterna när de som under Brezjnevs tid suttit stadigt i sadeln kände hur marken försvann under fötterna.
Redan på Domodedovos flygplats fick jag känna av dollarbegäret. Utan förklaring leddes jag bort av poliser via långa korridorer och hissar till ett mörkt rum där bossar satt och såg på porrfilm. Många timmar senare blev jag frisläppt efter att producenten betalat en för mig fortfarande okänd summa. Teamet hade då börjat tro att jag var på väg till Gulag.
Vi bodde på en av ”Stalins sju systrar”, Hotel Ukraina, en gigantisk skyskrapa vid Moskvaflodens strand. På våningsplanen härskade matronor med oinskränkt makt. Det enda som fick deras stenansikten att mjukna var USA-dollarn. Alla dörrar öppnades, inte bara på hotellet utan också ute på stan.
Det var en gudabenådad tid för filmproduktion. Vi kunde hyra Bolsjojteatern som inspelningsplats och fylla den med statister. Själv erbjöds jag en förlängd Zil-limousin med bar och gardiner som regibil. Vi kunde filma i tunnelbanan med dess kristallkronor, på Röda torget, i Vasilijkatedralen, i officiella byggnader och kring KGB:s högkvarter Lubjanka. Vi fick använda den för regeringsbilar reserverade gräddfilen, och en del av statisterna som spelade GRU-agenter var det också på riktigt. Allt var möjligt.
Peter Haber var utmärkt som Guillous agent Carl Hamilton på dödligt uppdrag i Moskva - innan han blev den evige Beck. Inspelningen var dramatisk och ibland parodisk i en för västerländsk film jungfrulig miljö. Regissören hade hög status i Sovjet och det ansågs ofattbart att jag i en pressad situation valde att själv utföra ett mindre stunttrick.
Lika stor blev förvåningen när jag skulle utse den ryske militärattachéns älskarinna i raden av kvinnliga statister och hon inte – som den ryska produktionschefen trodde – var avsedd för mig själv. Visst spektakel blev det också när inspelningen köpte hamburgare från Moskvas nyöppnade och första McDonald’s. Statisterna kastade sig över lunchbordet med sådan iver att det svenska teamet blev utan.
Fiendens fiende skulle inte kunna filmas i dagens Ryssland. Inspelning på plats är alltför fysiskt riskabel, svår att försäkra, och myndighetskorruptionen är troligen inmutad av en politiskt styrd och mer anonym krets. Det skulle bli alltför kostsamt, åtminstone för en svensk budget. Det omoraliska i att betala mutor är dessutom mycket större i ett land styrt av en iskall, oförutsägbar och västfientlig Putin.
Gorbatjovs glasnost var färgad av rosa champagne och vodka – som inte bara däckade mig på slutfesten – men också av vänliga människor fyllda av framtidstro och samarbetsvilja. De fick oss i filmteamet att tro på ett land utan politiska mord, med ökad yttrandefrihet och transparens. Men oj, vad vi bedrog oss.