Äkta skitprat
Kaj Korkea-aho om det sanna och osanna, det äkta och oäkta.
Vill jag ha äkta vanilj undrar hon. Det är lite dyrare. Jag slår på stort och hon skopar ihop en glassboll som kryllar av små svarta korn. Och ska jag ha den äkta våffelstruten också? Det går bra med en förfalskad, säger jag som ändå alltid kastar bort struten. Hon begriper helt förståeligt inte den krystade lustigheten så det är tyst och jobbigt medan jag betalar.
Det är mycket äkta i omlopp just nu. Sanna finländare. Aito avioliitto. Det äkta verkar vara en beskrivning som de reaktionära och segregerande krafterna i samhället gillar särskilt mycket, och kanske är det dit de vill att landet ska styras: tillbaka till den automatiskt äkta vaniljens tid. När strutarna jämt var riktiga våffelstrutar. Man visste vad man fick. Det rådde ordning och reda i kioskerna. Innan gojibär och kokoslassie och ginger explosion. Innan glasstillverkarna vände sig från det naturliga och okomplicerade precis som samhället i övrigt och livet blev krångligt och otryggt.
Glass var glass precis som pojkar var pojkar och flickor var flickor. På min högstadieskolgård övervakades ordningen effektivt av pojkarna i bomberjacka under trappan. Jag var en av de oäkta pojkarna och prickades sålunda genast vid skolstarten. Det var fel på mina kläder, fel på håret, och så umgicks jag ju med flickor. Homo! skrek de identiska och äkta pojkarna under trappan och slängde skor och snöbollar mig i bakhuvudet så det sjöng i skallen.
Ja, tiden då glass var glass och finländarna var blåögda, finsktalande och kristna. Inbundna och envisa tittade de på samma tevekanal, sågade sin skog, plöjde sina åkrar och drack sig fulla på samma sorts sprit. De skrattade åt samme Spede och tröstade sig med Unto Mononen, uthärdade kaamosmånaderna med sin inre glöd och födde på vårkanten backhopparpojkar och havreblonda flickor.
När glass var glass precis som den enda samlevnadsformen var mannens och kvinnans välsignade äktenskap. När ingen levde ogifta, hade sex med fler än en människa eller skiljde sig, när det inte fanns regnbågsfamiljer, ensamförsörjare eller män som låg med andra män i Centralparken i Helsingfors.
Ja styr Finland tillbaka till tiden när allting var äkta och glass var glass, gör det ett medborgarinitiativ, en skjuten journalist och en defeated multicultural nightmare i taget.
Eller är det så att glass är glass precis som uppdiktade tidsperioder och tankar om nationell monokultur är fantasimissfoster. Att konformism är motsatsen till äkthet. Att hundra olika sorters glass hindrar ingen från att beställa äkta vanilj. Till alla mobbare under alla trappor, bakom alla medborgarinitiativ och i riksdagen: skit på er och skäms.