Jon Lindström: True Detective
Som ”deckarens pojke” har jag listat ut att det inte finns någon sanning eller auktoritet som jag måste böja mig för som filmregissör.
Min far tjänstgjorde hela sitt liv på poliskammaren i Hangö. Först som detektiv, därefter befordrad till överdetektiv tills befattningen döptes om till överkriminalkommissarie. Yrket passade honom, han var en sann detektiv. Inte bara till utseendet – svart bakåtkammat hår, mustasch, hatt och poplinrock – utan också till sin karaktär. Lugn, noggrann, envis och skrupelfri. Men också ett original som trots det för poliser obligatoriska körkortet aldrig satte sig bakom en ratt utan föredrog moped. Brottsplatserna uppsöktes på en grön Crescent i ett moln av tvåtaktsrök.
Överdetektivens nihilism var nog inte lika storslagen som Rust Cohles i HBO:s True Detective, men lika mörk. Kriget hade satt sina spår. Han pratade aldrig om det annat än under en exceptionell fylla när han fyllde femtio. Min far tålde inte alkohol och i övertygelsen om att han var döende tog han ett känslosamt farväl av oss barn. Hans bikt om hemskheterna han inte vågat förhindra de nazistiska vapenbröderna från att begå på Hogland var tröstlös. Det som alltid varit ett djup i hans karaktär blev till skörhet och en känsla av värdelöshet. Efter det tycktes det som om polisyrket förlorade sin mening för honom. Han började måla och drömde om att resa till etruskernas förlorade rike efter pensioneringen.
Jag har insett att min far inspirerat till många karaktärer i mina filmer. De har spelat med korten nära bröstet, de har burit på hemligheter, ofta mörka sådana. Det här kan vara en problematisk berättarmetod på film: mysterierna måste på något sätt få sin förklaring när publiken hållits på halster tillräckligt länge. Att göra det med återblickar kan tjäna skådespeleriet men inte framåtrörelsen som börjar hacka. Men i True Detective fungerar metoden med två tidsplan. Vi inser att Rust har fått sluta som polis för att han gått in i ett gränsland av vansinne och besatthet. I seriens nu har han förvandlats till en på ytan avslappnad långhårig och halvalkoholiserad bartender som i hearingscener håller på att driva förhörsledarna till vanvett med filosofiska utgjutelser.
Spänningen ligger för mig och vibrerar mellan att få ett tillfredsställande svar på deckargåtan och insikten att människans psyke inte ger några sådana svar. Eller som Rust säger: ”Jag tror att det mänskliga medvetandet är ett tragiskt snedsteg i evolutionen”. True Detective visar att det går att utveckla den traditionella berättartekniken i serieformatet och – i det här fallet – övertrumfa långfilmen. Och att det är Hollywoodproducenternas tilltagande senilitet som ironiskt nog möjliggjort det. Men som ”deckarens pojke” har jag listat ut att det inte finns någon sanning eller auktoritet som jag måste böja mig för som filmregissör. Därför böjer jag mig inte för den allt vanligare åsikten att långfilmen är död.