Det första jag läste av den svenska författaren Per Olov Enquist var texten till hans pjäs Tribadernas natt som spelades på teaterdagar i Tammerfors i slutet av 1970-talet. Dit kunde jag inte ta mig, heldygnsjobb och heldygns småbarnsmamma. Jag blev mycket tagen av pjästexten.
Några år senare fick jag sitta på en extrastol på en slutsåld föreställning av Enquists Till Fedra på Dramaten i Stockholm. Samma sak, orden gick rätt in.

Sen var det litteratur en vårdag i Söderköping, PO och jag satt på en grässlänt ner mot ån, han talade om sin mamma som nyss dött. Hon var folkskollärarinna, det var min döda mamma också. Vi talade om våra mammor i vårsolen.
Nån gång senare, jag hade läst ur Århundradets kärlekssaga i Malmö. PO bodde i Danmark, var inte nykter, det fanns en känd alkoholistbehandling på Island, skulle han fara dit eller ta livet av sig?
– Far till Island först, sa jag. Ta livet av dig sen, om du nödvändigt måste.
– Tycker du det? sa han.
– Ja, sa jag. Det tycker jag.
Många år gick, PO dök upp på en föreställning av Kärlekssagan i Stockholm där han bodde med hustru nr 3, vi satt en stund och kollade läget. Hans bok Nedstörtad ängel hade kommit ut 1985, den blir jag aldrig färdig med.
När jag åkte på ett seminarium i Sveg på gränsen mellan Sverige och Norge åratal senare övertalade jag Vasagänget jag fick skjuts med att köra in till bokhandeln i Mora efter en ny Enquist som skulle komma ut den dagen.
De hade två ex, det ena blev mitt.
Det blev Enquist för mig nätterna i Sveg, Ett annat liv (2008).
Det är en drabbande bok, om skrivandet, den tidigt döda fadern, om barndomen i norr i snö, mörker, sträng kristendom, om moderns ensamma kamp för att ge sonen ett bra liv. Hon behövde aldrig veta att det värsta hände, att ”han kom ut i spriten”.
”Hur kunde det gå så illa när det började så bra?” är bokens mantra. Hans pjäser spelas överallt i världen, han är en celebritet när han lämnar sitt första äktenskap och två barn, bor i Paris med sin danska hustru men förlorar sig i whiskydimmorna med Champs Elysées under fötterna.
Han är nästan medvetslös när han fraktas till en sträng Minnesotabehandling på Island därifrån han rymmer utan skor och ytterkläder, hustrun hämtar honom, han får sin laptop på flyget, skriver ner orden som ringer i hans huvud. Den femte natten på danskt vårdhem hittar han tråden. Kan skriva. Sen dess inte en droppe.

Kapten Nemos bibliotek (1991) heter romanen, den första i den långa rad som kom efter den märkliga Nedstörtad ängel (1985), skriven tidiga mornar under dimmornas tid. Varför just den har blivit viktig för mig vet jag inte, jag läser den en gång om året, tar ner den från hyllan varje gång jag kör fast i mitt skrivande.
”En kärleksroman” står det under titeln på omslaget, också det är egendomligt.
Då får man påminna sig att en av de stora frågorna som återkommer gång på gång i författarskapet lyder:
– Vad är slutligen kärlek?

Märta Tikkanen
är författare.