Merete Mazzarella: Den goda samariern och flyktingarna
Vilken relevans har Lukasevangeliets berättelse om den goda samariern för flyktingkrisen?
Den frågan har den danska tidningen Weekendavisen diskuterat med ett par teologer.
Liknelsen handlar, som vi alla minns, om vikten av att vidga sin medkänsla. Jesus på prov av en laglärd man som stannar upp inför Gudsordet ”älska din nästa som dig själv” och provokativt frågar: ”Och vem är min nästa?” Jesus berättar historien om mannen som blir misshandlad och rånad på vägen från Jerusalem till Jeriko och lämnas halvdöd vid vägkanten. Om de två första som passerar, en präst och en tempeltjänare, heter det att de såg honom, vek åt sidan och gick förbi. Den tredje, en samarier, fylls av medlidande, stannar upp, rengör såren med vin, smörjer dem med olja och förbinder dem och för sedan mannen till ett värdshus där han tar hand om honom till följande dag och sedan betalar värdshusvärden för att han ska få ytterligare vård. Det är – som vi alla lärt oss – samariern som visar vad det vill säga att vara någons nästa och poängen är att han till skillnad från såväl prästen och tempeltjänaren som offret själv inte är jude.
Församlingsprästen Sörine Gotfredsen – som också är flitig samhällsdebattör – förklarar å ena sidan att den kristna kärleken till nästan är absolut i den meningen att den inte ser till kön, ras eller religion men å andra sidan vill hon också betona att det handlar om ett möte mellan två individer. Om en person i nöd knackar på ens dörr är man skyldig att hjälpa men man har ingen skyldighet att uppsöka personer i nöd. Det betyder att man kan förväntas hjälpa en enskild flykting som man stöter på men att man inte har några skyldigheter i förhållande till flyktingströmmen som sådan. Den är samhällets sak, menar hon, och det är myndigheterna som måste bestämma hur många flyktingar landet kan ta emot. Därför har hon varit kritisk både mot en biskop som lagt ut en bön för flyktingarna på kyrkans Facebooksida och mot en kollega som förklarat att Danmark utmärkt väl skulle kunna ta emot ytterligare 100 000 flyktingar.
Om flyktingengagemanget – som Sörine Gotfredsen hävdar – är politik och allmänhumanistisk ideologi, inte kristendom, så är prästen Per Ramsdal en man som inte är rädd för att politisera. 2009 väckte det stor uppmärksamhet när sjuttio irakier som fått avslag på sin asylansökan tillfälligt fick tak över huvudet i hans kyrka – detta med församlingsrådets goda minne. Men själv menar han ingalunda att han politiserar.
Lugnt säger han: ”Det finns inte bara en kristendom utan flera. Är man protestant är religionen en angelägenhet mellan dig själv och Gud.”
Själv kan jag inte se annat än att präster måste ha rätt att ta ställning offentligt. Jag kan inte heller se annat än att de måste ha rätt till civil olydnad.
Merete Mazzarella
är författare.