Lauri Rapeli: Samma spel, olika regler
Trots att finansminister Alexander Stubb inte berättade sanningen i samband med ett viktigt lagförslag har han fortsättningsvis riksdagens förtroende. För att sätta saken i ett sammanhang är det bra att minnas andra ministrar från de senaste åren som inte har haft lika förstående kollegor.
Miljöminister Heidi Hautala avgick 2013 på grund av att hon hade bett företaget Arctia Shipping att inte brottsanmäla Greenpeace. Kommunikationsminister Suvi Lindén tog själv initiativet och avgick 2002 när en journalist upptäckte att hon, åtminstone formellt, var ansvarig för ett beslut att dela ut stöd till en golfbana, där hon själv ägde en golfaktie. Eftersom golfaktier betraktas som investeringar var hennes förfarande oacceptabelt.
Fallet som alla förmodligen minns bäst handlar om utrikesminister Ilkka Kanervas avgång 2008. Kanerva hade skickat smått oanständiga textmeddelanden till den exotiska dansösen Johanna Tukiainen. Detta ledde till en medieuppståndelse av sådana proportioner att Kanerva till slut fick lämna sin post som utrikesminister. Han ersattes av Alexander Stubb. Om vi går ännu lite längre tillbaka i tiden hittar vi fall som Anneli Jäätteenmäki, Arja Alho och Matti Aura. Fallen är ganska få, men kvinnliga ministrar är i alla fall kraftigt överrepresenterade.
En ministeravgång sker alltså när en minister har förlorat sin trovärdighet. Om en minister har dömts i statsrätten för ett brott är förtroendet naturligtvis förlorat, men sådana situationer är extremt sällsynta i Finland. I praktiken bedöms trovärdigheten av andra ministrar, riksdagsledamöter och den allmänna opinionen, som i allra högsta grad skapas av medierna.
Jag är inte intresserad av att definiera kriterier för när en minister ska lämna sin post. Däremot tycker jag inte att reaktionerna från politiker och medierna har varit konsekventa i Stubbs fall, när man jämför med de tidigare fallen. Stubb lät medvetet bli att tala sanning i ett ärende som handlar om ett av den här regeringens viktigaste lagförslag. I vardagliga sammanhang kallas det för att ljuga. Det är visserligen möjligt att medvetet dra någonting ur hatten och samtidigt tro att man talar sant. Men detta alternativ är inte bättre ur Stubbs synvinkel.
Kontrasten i synnerhet med fallet Kanerva är för mig mycket tydlig. Att en ogift minister visade dåligt omdöme i sitt privatliv och skickade sms till en ung kvinna är för mig inte en lika stor synd för en minister. Deras förtroende ska bedömas på politiska, inte privata, grunder. Även om privata angelägenheter i vissa fall kan leda till att även den politiska trovärdigheten drabbas är det min subjektiva uppfattning att grunderna till de finländska ministeravgångarna saknar konsekvens.
Stubb får vara glad över att vi alla har lättare att begripa betydelsen av oanständiga textmeddelanden än betydelsen av ett förvaltarregister för finansinstitut.
Lauri Rapeli är en av all världens docenter i statsvetenskap.