Paul Lillrank: De hade en dröm
I somras var det annorlunda. ”I have a dream” drog tusentals, mest högutbildade människor till demonstrationer för tolerans och givmildhet. Rasismkortet användes till att halshugga annorlundatänkare.
Under hösten började flyktingar komma in i oförutsägbart stora antal. Drömmen förvandlades till en mardröm. Debatten tystnade.
Ekonomin går dåligt, skattetrycket är bland de högsta i världen och skuldsättningen ökar. Staten tvingas skära i tjänsterna för ursprungsbefolkningen för att betala för invandringen. Nu protesterar de upprörda rösterna mot regeringens åtgärder för att balansera finanserna.
Det visar sig nu att de som skymfades som främlingsfientliga lantisar och islamofobiska töntar hade mer rätt än den rödgröna intelligentsian som vägrar räkna pengar, se sammanhang, extrapolera trender och dra slutsatser.
En generös välfärdsstat och en generös invandringspolitik går inte ihop. Någondera måste brista. Antingen gör man som Brasilien, alla syriska flyktingar får komma, men staten erbjuder ingen försörjning; eller så gör man som Danmark, behåller välfärden, men begränsar inflödet. Den som försöker trolla med knäna finner sig snart i samma situation som Malmö. Flyktingarna får sova på gatan. Ensamkommande barn avviker från förläggningarna och hamnar gud vet var.
Medan den finländska intelligentsian hukar sig har debatten i Sverige tagit nya former. Nu när regeringen begränsar invandringen fäller intelligentsian en tår men följer i samma spår.
Svenska Dagbladets ledarsida har dragit många lansar för generositet. Nu har den sadlat om och erkänner att kapaciteten är begränsad. Trycket mot Sverige bör minska. Stater har plikter mot sina medborgare som de inte har mot människor i allmänhet. Rättvisa handlar inte bara om att tillgodose rättigheter utan också om hur plikter fördelas. Invandrarna skall i arbete om det sen kräver en tudelad arbetsmarknad.
Invandring kan vara en vitaminspruta för länder där befolkningen krymper. Men det kan fungera endast om invandrarna kan försörja sig själva. Länder med fria arbetsmarknader som USA klarar sig väl. I Storbritannien är sysselsättningsgraden bland bangladeshier högre än i Bangladesh. Välfärdsstater som Frankrike med slutna arbetsmarknader får se problemen hopa sig både i förorterna och i stadskärnan.
I detta perspektiv ter sig den finska arbetsmarknadens aktörer som ett gäng självmordsbombare. Här är maran som drömmarna inte vill se. Om flyktingströmmen fortsätter är det snart dags för vilka som helst arbeten till vilka som helst löner. Öppna arbetsmarknaden som i Tyskland, glöm den solidariska lönepolitiken och kör över fackpamparna vid Hagnäs torg. Alternativt, stäng gränserna och ignorera blomsterhattarna. Man kan också fortsätta drömma medan utanförskapet växer till franska och belgiska mått och välfärden naggas i kanterna år efter år.
Paul Lillrank
är professor vid Aalto-universitetet.