Ralf Friberg: Brända broar och risk för nya kriser
Med en viss fördröjning har Alexander Stubb nu absolverat politikens krigshögskola. Han har i timmar och dygn fått uppleva hur Centerpartiet förhandlar när dess kärnfrågor ligger i vågskålen. Att förhandla med partiet är som att försöka få grepp om en hal tvål. Samlingspartiet borde nu ha lärt sig, att sluta med att läcka och provocera eller att ändra tolkningar av eventuellt redan uppnådda resultat. Redan nu finns brända broar och risk för nya kriser.
Sannfinländarnas ledare Timo Soini klarade sig paradoxalt nog bäst i regeringens ödesstund, som kunde ha blivit den borgerliga samregeringens Ragnarök. Han sade med klar adress till Samlingspartiet att högerns legosoldater, som assisterar Stubb, inte borde göra privatpolitik, och att förtroendefulla diskussioner borde respekteras.
I spalterna talar kommenterande journalister också om Alexander Stubbs arrogans. Därtill antas han vara jagad av en intern falang som vill bli kvitt honom så snart som möjligt.
Ingen hade väl trott att Timo Soini skulle framstå som statsmannalik efter regeringens första interna batalj. Tvärtom väntade de politiska kannstöparna att Sannfinländarna var regeringens svagaste länk. Det skulle kantänka bli en tidsfråga innan de tvingades lämna regeringen.
Ett förhärskande intryck efter de långa knivarnas nätter är, att dagens politiska ledare inte kan sitt jobb, åtminstone inte om de är ministrar. Krisen eskalerade så snabbt och kulminerade så oväntat, att ingen av deltagarna hade någon överblick av spelet.
Statsministern avslöjade sin brist på politisk fingerkänsla då han inför hela nationen i ensamt majestät förklarade att han är beredd att följande förmiddag presentera för president Sauli Niinistö sin regerings avskedsansökan. Det har redan med fog sagts, att en regeringschefs främsta plikt är att jämka stridiga viljor inom regeringen, se till landets bästa och söka nå positiva resultat till varje rimligt pris. Det var inte första gången Juha Sipilä trasslade in sig i sina egna ukaser, tidtabeller och klockslag eller tvingades ta tillbaka eller ändra på innehållet i ofärdiga lagförslag.
Det talas igen om regeringspartiernas förtroende för varandra. Men tillsvidare är det viktigaste tandemparet i kabinettet inte på samma cykel. Det är en klassisk regel att samspelet mellan statsminister och finansminister måste fungera. Denna ryggrad är tillsvidare bruten.
I slutomgången bör Sipilä och Centern ses som duellens segrare. Man drog en kanin ur hatten, kopplade stöpningen av en landskapsförvaltning till social- och hälsovården och simsalabim blev en ny klyfta synlig: mellan ett utpinat Ödemarksfinland och dynamiska stadssamhällen. Centern darrade inte på manschetten då man gav högerns marknadskrafter i princip fri tillgång till social- och hälsovårdens resurser. Denna framgång var tillräckligt stor för att Alexander Stubb i fosterlandets namn skulle ge efter.
I ett långt perspektiv finns en djup klyfta också mellan Finansministeriet och statsministerns kansli där de förenas bara av en usel färdighet att producera hållbara lagförslag.
Och vänta bara. Mannen från norr kan med flera segrar bli en ny Urho Kekkonen.
Ralf Friberg
är ambassadör.