Fritjof Sahlström: Jag skall bli en tant
När jag knackar på dörrarna på jobbet nuförtiden sjunker folk ihop och drar in andan när de ser att det är jag som kommer. Så var det inte förr. Då kunde oannonserade rumsdykningar smälla till och bli en textbörjan eller en idé till en ansökan. Den här höstens smällar har varit annorlunda, och har inte handlat om korridorkreativitet. Samarbetsförhandlingarna vid Helsingfors universitet gör att jag har blivit en nedskärningsman. En i raden av lydiga ledare i offentlig förvaltning som förverkligar regeringen Sipiläs politik.
Samtidigt med motvind på jobbet har huset hemma varit omgärdat av en grusgrop. Brun, djup och oändlig, i både tid och rum. Grunden har fått ny dränering, men vartefter hålen fyllts igen har bråken blivit fler också på hemmafronten. Mest med vår grävare, en bra och trevlig karl på många vis, men med en förkärlek för fyrkantiga, breda gärna asfalterade lösningar. Som han kommit på själv. På gården tilltalas min fru konsekvent som mindre vetande när hon undrar varför det blivit tvärtom jämfört med planerna. Han svarar med att undra om ”isäntä”, husbonden, över huvud taget har något att säga till om. För vad skulle väl en kvinna veta?
I det här skedet av hösten har jag därför hunnit bli oändligt trött på medelålders män som drar en grusgång hit och en budgetsiffra dit, och sedan förhåller sig till det egenhändigt skapade som om det skulle vara av gud och natur givet. Som man är en kärring om man ifrågasätter.
Ja, jag vet att det finns många reflexiva, lyssnande och insiktsfulla medelålders män. Vissa av dem är kloka och konstruktiva ingenjörer, men den här höstens Finland har inte dominerats av sådana. Snarare är det de raka streckens höst. Och åtminstone när det gäller det jag själv håller på med, forskning och utbildning, så är vi på väg åt helt fel håll.
Visst finns det ett långsiktigt problem med utgifter som är större än inkomster. Men den fyrkantighet som finns i nedskärningarna förstår jag mig inte på. Sisu och natur i all ära, men det Finland är riktigt bra på i förhållande till andra liknande länder är utbildning. Vi har världens nästan smartaste högstadieelever, vi har stadigt bättre forskning och universitetsundervisning, och eftersom vetande är vad framtidens värld vill ha så skulle man tro att en finländsk regering skulle satsa där det kan ge som mest utdelning. Så är det inte.
Men för min del får det helt enkelt vara nog nu. Jag har könet emot mig men åldern börjar vara rätt, så det kommer att gå bra: jag skall bli en tant. Med blomsterhatt, när den årstiden kommer. Som lyssnar, som ger utrymme, som inte använder uttrycket ”i det här läget”. Som undervisar flyktingar och samlar kläder, som stretar på. Som inte njuter av att verkställa en äldre mans med hela handen utpekade beslut. Och som därför förhoppningsvis gör att de jag jobbar med fortsätter orka hitta på saker, som jag kan säga ”ja” till, och hjälpa till att förverkliga.
Fritjof Sahlström
är docent i pedagogik och lektor vid Institutionen för beteendevetenskaper vid Helsingfors universitet.