Fritjof Sahlström: Cykla oss ut ur boxen
Klocka är tjugo över sju på morgonen. Det är 18 grader varmt. Framför, bakom och bredvid oss är det fullt. Unga och gamla cyklister, fotgängare i kostym och byggarneon, tonåringar med skolryggsäckar, stavar och rollerblades, alla på väg mot centrum. Jag har cyklat här nästan varje arbetsdag i åtta år, men har aldrig sett så mycket folk. Eller så lite trafik.
Demonstrationen på Järnvägstorget var viktig, och de 30 000 som var där visar att nerskärningarna och deras orättvisa fördelning engagerar. Men lika lite som i Juha Sipiläs tv-tal fanns det någonting i demonstrationen som överraskade. För att få syn på sådant som kunde få det här landet att röra på sig behövde man titta åt ett annat håll. Som mot cykelvägarna längs med infartslederna till Helsingfors. Där pågick samtidigt en tyst revolution, där bilar och bussar gav plats för cyklar och fotgängare, och skapade ett gemensamt gaturum som dominerades av människor som möttes ansikte mot ansikte, utan plåt och glas emellan.
I sextonåringens skola går en tjej som bor i Box. Hon hade fått fundera en hel del på hur hon skulle ta sig till och från skolan på demonstrationsfredagen, och kommit till lösningen att promenera från Östra centrum längs med Österleden för att undvika trafikkaoset. Höhö, tänka utanför boxen, skrattade vi. Vi borde ha förstått bättre.
För just genom att så många människor hittade nya lösningar uppstod det oväntade, som kom just utanför boxen. Till priset av hundratals miljoner euro, hävdar organisationen Finlands näringsliv EK. Som dessutom innebar att alla de som inte kan cykla eller gå till jobbet och inte har bil blev strandade hemma. Men ändå. Fredagsförmiddagens trafik var som att glänta på dörren till en värld som många skulle kunna tänkas vilja vara en del av. Inte minst för att de, om också delvis mot sin vilja, har åstadkommit den själva.
Förstås är det inte så enkelt att vi bara rakt av kan cykla Finland ut ur boxen och in i framtiden. Exakt hur många procent effektivare landet skulle bli med långsiktigt hållbara städer vet jag inte. Men det jag vet är att den låda för diskussion som regeringen Sipilä spikat upp inte ger utrymme för visioner som handlar om innovativa samhällsalternativ med mera plats och utrymme för människor.
Den politiska debatten ägs av den som har det så kallade problemformuleringsprivilegiet. Som Sipilä. Han cyklar inte så mycket, verkar det. Han har fullt upp med att leda landet in i en global kunskapsekonomi med en verktygslåda från nittonhundratalet. Men vi som var med i fredags kan berätta.
Problemen behöver formuleras annorlunda. Nya frågor ger nya svar, förhoppningsvis på annat håll än i samarbetsförhandlingar. Exakt var vet vi inte. Det är det som kännetecknar innovation: att det händer något oförutsett, som visar sig vara användbart. I fredags kunde vi lite av misstag provköra ett nytt, uppdaterat och människovänligt Helsingfors. Som fick oss inte bara på fötter, utan upp på tårna. Lite för att vi måste, men också för att vi ville. Priset behöver inte vara storstrejk. Det räcker med politik som tänker och agerar lite större, och ger utrymme för det oväntade.
Fritjof Sahlström
är docent i pedagogik och lektor vid Institutionen för beteendevetenskaper vid Helsingfors universitet.