Ordförande ett SFP-hot?
I morgon har det gått en vecka sedan statsminister Jyrki Katainen meddelade att han i sommar inte ställer upp för omval i Samlingspartiets ordförandeval.
Det innebär att på Samlingspartiets kongress den 14 juni väljs en ny ordförande och den personen blir därefter även statsminister ifall inget oförutsett händer.
En rad tänkbara kandidater har nämnts, men ingen av dem har ännu bekräftat att de kommer att kandidera. Å andra sidan har inget av de hetaste namnen heller uteslutit en kandidatur.
I förhandsspekulationerna ses riksdagsgruppens ordförande Petteri Orpo och näringsminister Jan Vapaavuori just nu som de starkaste kandidaterna, men tre andra ministrar - Alexander Stubb, Paula Risikko och Henna Virkkunen - kan absolut inte räknas ut.
Om och när den som väljs också blir statsminister har det givetvis en stor betydelse för alla finländare och hela den finländska politiken. Även för de övriga partierna. Hbl lyfte häromdagen upp frågan vad det kan tänkas betyda för SFP ifall det blir någon av de två svenskspråkiga, Vapaavuori eller Stubb, som blir partiledare.
Är det i allmänhet ordföranden som drar till sig svenskspråkiga väljare, oberoende av parti? Eller är det ett partis ideologi? Eller är det ett partis linje i svenska frågor som får typiska SFP-väljare att överväga att lämna det svenska partiet?
SFP har traditionellt fångat upp en stor majoritet av de finlandssvenska rösterna i både riks- och kommunalval. Enligt en undersökning som tankesmedjan Magma lät göra inför riksdagsvalet 2011 uppgav tre av fyra svenskspråkiga att de röstar på SFP. SDP, som tidigare var klar tvåa i Svenskfinland, fick i enkäten ett väljarstöd på sju procent, snäppet mer än Samlingspartiet.
Det finns ett antal exempel som antyder att en svenskspråkig partiordförande i vissa fall kan utgöra ett potentiellt hot för SFP.
KD:s tidigare ordförande Bjarne Kallis hade en lokal negativ effekt för SFP i Österbotten bland väljare med stark kristlig konservativ bakgrund.
Under Ulf Sundqvists korta ordförandeperiod för SDP ledde han partiet i ett kommunalval, 1992. Då gick SFP bakåt, men det finns inget bevis på att Sundqvists ordförandeskap skulle ha varit orsaken.
I praktiken tvåspråkiga Paavo Lipponen efterträdde Sundqvist och blev med tiden en frontfigur i försvaret av svenskan i Finland. Hans första riksdagsval 1995 gav en förkrossande valseger för SDP. SFP backade liksom de flesta andra partier. Lipponens svenska engagemang var då ännu inte så aktivt och synligt som senare, så eventuella tidigare SFP-röster som hamnade hos SDP i det valet hade säkert andra förklaringar.
Claes Andersson ledde Vänsterförbundet nästan hela 1990-talet, men någon flykt från SFP orsakade det inte. Yttervänstern ligger ideologiskt för långt bort från de flesta SFP-väljarna.
Det finns betydligt fler SFP-väljare som åtminstone i teorin kunde tänka sig att rösta på ett finskt borgerligt parti som leds av en svensk- eller tvåspråkig.
Då är vi tillbaka i Samlingspartiet 2014.
Varken Vapaavuori eller Stubb har hållit en hög svensk profil under sin politiska karriär. En tydligare svenskvänlig linje inom partiet skulle knappast heller vara att vänta med någon av dem som ordförande. Redan tidigare har Katainen (och Kimmo Sasi) officiellt stått upp för det svenska då de samlingspartistiska ungdomarna har härjat fritt och bland annat krävt att den obligatoriska skolsvenskan slopas.
Finlandssvenska väljare röstar på SFP i huvudsak på grund av språket. Att den typiska språkväljaren skulle övergå till ett annat parti för att det leds av en finlandssvensk eller tvåspråkig är inte sannolikt.
För SFP-väljare som inte i huvudsak av språkpolitiska skäl brukar rösta på SFP spelar det i sin tur ingen roll om ordförande för ett annat parti är svensk eller finsk. Ifall partiets politiska linje tilltalar mer än SFP:s kan det ske en övergång.
Om ett parti som bättre motsvarar den finlandssvenska väljarens egen ideologi för en svenskvänlig politik kan frestelsen öka att hoppa över. Men ordförandens egna språkliga bakgrund spelar en mindre roll.
Allmänt måste det snarare vara till nytta också för SFP att andra partier har ledare som förhåller sig positivt till svenska frågor, vilket svensk- eller tvåspråkiga vanligtvis gör. Ensamt kan ju SFP inte försvara det svenska i Finland. Det måste finnas förståelse och stöd bland de andra partierna - speciellt de stora.