Skärgårdsnäring i kris
Kön till fiskhandlarnas försäljningsvagnar på torget i Ekenäs på lördagsförmiddagar vittnar om att härfångad fisk uppskattas – åtminstone av oss som bor i skärgårdsbandet. Bilden är dessvärre inte allmängiltig. Av de 16 kilo fisk som finländaren äter per år utgörs bara sju procent, det vill säga 1 120 gram, av inhemsk fisk fångad av yrkesfiskare.
Andelen inhemsk fisk är totalt en tredjedel och inbegriper då odlad fisk, särskilt inhemsk regnbågsforell, som i WWF:s färska konsumentguide klassificerades som mera miljövänlig än importerad norsk odlad lax.
De senaste 25 åren har mängden fisk fångad av landets yrkesfiskarkår minskat och fångsternas realvärde är i dag bara en tredjedel av värdet på 1980-talet.
För att inhemsk fisk fortsättningsvis ska finnas i handeln och fiskerinäringen fortbestå startades Södra Finlands fiskerigrupp, Esko. Med stöd av medel från Europas fiskerifond har den jobbat för att utveckla yrkesfiske, fisketurism och fiskodling längs kusten vid Finska viken. Området sträcker sig från Vederlax i öst till Hangö i väst. Under femårsperioden 2009–2013 har man finansierat 53 utvecklingsprojekt för sammanlagt 1,3 miljoner euro.
I dag finns det 110 verksamma yrkesfiskare på heltid på den här kustremsan – ytterligare 300 fiskar på deltid. De senaste årtiondena har yrkesfisket decimerats med besked, för 25 år sedan var antalet yrkesfiskare på heltid över fyrahundra.
Den här utvecklingen syns tydligt också i vår region, där leden av verksamma yrkesfiskare har glesats ut avsevärt. 1980-talets västnyländska trålarflotta, som fiskade strömming på vårarna för att sälja fångsten som minkmat till Österbotten har tagits ur bruk. Förbudet mot drivgarn, som trädde i kraft 2008, var en spik i yrkesfiskets kista och gallrade bort stora delar av det kustnära laxfisket.
Samtidigt har de problem som sälar och skarvar ställer till med eskalerat. Sälbeståndet i Finska viken har ökat under hela 2000-talet och uppgår nu till drygt 600 individer, som alla äter fem kilo fisk per dag. Forskarna och yrkesfiskarna har olika syn på de växande skarvpopulationerna, i motsats till vetenskapsmännen anser den fiskande yrkeskåren att det också är skarvarnas fel att fångsterna minskar.
Nylands fiskarförbund har ingått som samarbetspart vid några av de projekt som har genomförts inom ramen för fiskeriprogrammet Esko. Det har varit frågan om att kartlägga sälarnas beteende i närhet av fiskebragderna och att förmedla det praktiska kunnandet från gamla yrkesfiskare till nybörjare. Att väcka intresset för fiskaryrket i den yngre generationen är av yttersta vikt, eftersom medelåldern i yrkeskåren är närmare 60 år. Om ingenting görs är risken stor att yrkesfisket vid Finska viken dör ut inom fem till tio år.
Utmaningarna för den som vill etablera sig som yrkesfiskare räcker till. Att komma in i branschen utifrån kräver investeringar som ligger i miljonklassen. Fiskebåt, fiskebragder och en stödjepunkt i skärgården är de resurser som krävs vid sidan av tillgång till fiskevatten. När den genomsnittliga omsättningen för en yrkesfiskare är blygsamma 30 000 euro är det lätt att inse att fiske som näringsfång inte är lönsamt.
Ett stort orosmoment är att fiskebestånden verkar minska – fångsterna blir mindre och vissa fiskarter, till exempel flundran, allt sällsyntare.
I Raseborgsområdet har orsakerna till minskningen utretts och allting pekar på att den försämrade vattenkvaliteten är en avgörande faktor. Havsområdet i Raseborg och Ingå har klassats som det mest övergödda i Finska viken med döda havsbottnar där fisken inte kan leva.
Mot den bakgrunden är det välkommet att medel från Sophie von Julins stiftelse kommer att användas för att kartera området och för att utarbeta en manual för skötseln av havsmiljön.
Yrkesfisket behövs för att konsumenterna ska kunna köpa inhemsk fisk, men som en urgammal skärgårdsnäring förvaltar fiskeriet också ett kulturellt kapital. Yrkesfisket har till dags dato bidragit till att hålla skärgården levande och bebodd av människor som får sin utkomst av naturen.
Inom lantbruket är det en självklarhet att trygga tillgången på inhemska livsmedel och säkra utkomstmöjligheterna för lantbrukarna. Att behandla fiskeriet på samma villkor borde ges samma prioritet.