Språket avgör för civiltjänstgörare
Svenskspråkiga civiltjänstgörare som rycker in i en svenskspråkig kontingent ges inte en chans att välja utbildningsinriktning på civiltjänstcentralen i Lappträsk – till skillnad från de finskspråkiga.
Oliwer Bäcklund valde civiltjänstgöring för att kunna bli kvar i arbetslivet och tjänstgöra i en bransch han känner. Valet föll på Pargas stad där han nu börjat jobba med stadens ungdomsshow.
Den obligatoriska utbildningsperioden i Lappträsk avslutades förra veckan, en månad som Bäcklund är allt annat än nöjd med.
– Utbildningssystemet målades upp som något väldigt fint. Jag fick den uppfattningen att man kunde välja vad man ville sätta sig in i och på riktigt lära sig något, inte att det skulle vara tråkigt – förrän jag stack dit.
När bussen med den nya kontingenten anlände till centralen fick sig uppfattningen om stället en törn direkt. Bäcklund beskriver centralen som en kombination av ett fängelse och en bondgård, med ineffektiva system för att organisera välkomstverksamheten, och personal som inte kan svenska.
Utbildningsperioden ska erbjuda fyra olika inriktningar, men väl framme visade det sig att de finlandssvenska civiltjänstgörarna inte kunde välja fritt.
– Det finns tydligen en beställning från Arbets- och näringsministeriet där det lär stå att alla finlandssvenskar ska gå en inriktning som heter skydd av miljö- och kulturegendom och kurser i oljebekämpning, eftersom att det anses att vi finlandssvenskar har bättre kännedom om skärgården, att vi kan köra båt utanför farleder och att vi har ett bredare kunnande om konst.
Mikko Reijonen, chef för Civiltjänstcentralen, bestrider påståendet.
– Enligt min uppfattning stämmer det inte, i synnerhet inte att det kommit en förfrågan från något ministerium. Finlandssvenskarna går inte alltid den inriktningen och tjänstgörarna kan själva välja till vilken kontingent de ansöker.
En av utbildarna, utbildningsansvarig Katarina Haddas-von Martens, har en klar syn på varför finlandssvenskarna placeras där de gör.
– Det finns en samhällelig beställning bakom det som framförts av Världsnaturfonden WWF. De som varit med om riktiga oljeolyckor vet att det är en sak att ha beredskap att få upp olja från stränderna, medan det är en annan sak att åka ut med småbåtar och försöka fånga upp fåglar. Därför har vi satt finlandssvenskar på den här linjen.
Felaktiga tolkningar
På Civiltjänstcentralens webbplats finns motstridig information om valmöjligheterna. På en sida står det att "du kan huvudsakligen bestämma själv, i vilken grupp du vill vara". En annan svenskspråkig sida uppger att alla under den första dagen indelas i en av fyra grupper, förutom de svenskspråkiga. De beskrivs som en undantagsgrupp.
I broschyren som delas ut till civiltjänstgörarna beskrivs de olika utbildningsinriktningarna ingående, men det står också att de svenskspråkiga kontingenterna normalt placeras inom inriktningen skydd av miljö- och kulturegendom.
– Det som är problemet med de svenskspråkiga kontingenterna är att de inte får välja och det har ibland upplevts som bekymmersamt, men det har de fått information om också i förväg, säger Haddas-von Martens.
Men enligt Haddas-von Martens har missförstånden varit så många att broschyren ska uppdateras. Praktiska begränsningar som antalet föreläsningslokaler och lärare påverkar också hur små grupper det går att genomföra.
– De skulle vilja ha fler valmöjligheter, det är klart. De tycker att det är orättvist i jämförelse med de finska grupperna. Men till exempel senast så hade inte de finska grupperna fyra alternativ utan tre i och med att den svenska gruppen var här.
En av utbildningsinriktningarna ger behörighet att jobba som ordningsvakt, något som Bäcklund hade haft stor nytta av i sitt yrke.
– Jag tror att det är få som väljer civiltjänstgöringen av ideologiska orsaker. Det handlar mer om att man vill bli kvar i arbetslivet, och då hoppas man ju också att man får något ut av den här kursen och har någon nytta av det.
Meningslöst innehåll
Oliwer Bäcklund upplever inte att utbildningen i oljebekämpning i sig var ett problem – det var bristen på alternativ och kursinnehållet som förargade. Till en början verkade utbildningsperioden lovande. Schemat såg välfyllt och intressant ut.
Men enligt Bäcklund bestod undervisningen till en irriterande stor del av att se på filmer och föra intetsägande diskussioner.
– Det kändes som ett enda stort dagis. Vi gick ända till ett hembygdsmuseum, men inte för att lära oss om Lappträsks historia utan för att dricka kaffe där och för att det tog lång tid att gå dit.
Flera långa kvällar tillbringades med en kaffemugg i handen på den lokala bensinstationen.
– Det var en psykiskt tung period. Man var instängd och tvungen att vara där men utnyttjade inte tiden till något vettigt. Det fanns helt enkelt inget att göra. Så fort vi bara kunde gick vi i väg från området.
Katarina Haddas-von Martens delar inte Bäcklunds syn på utbildningens innehåll. Hon anser att kursen definitivt fylls med relevant innehåll och att de flesta av civiltjänstgörarna i sin utvärdering uppgett att de lärt sig nya saker.
Oliwer Bäcklund förundrar sig över den uppfattningen.
– Man skulle kunna göra utbildningsperioden så mycket mer givande. Jag skulle gärna se en reform, att någon i framtiden skulle ha nytta av kursen. Om man betalar lön för föreläsare kan man kanske göra samhället en tjänst och lära oss någonting.