Få människor skadas i dag på jobbet av maskiner. Ändå far folk illa på arbetet. Det finns ett osynligt våld som ger djupa sår i psyket. Det kan Camilla intyga.

I hennes fall gick det bra.

– Men fortfarande kan tvivlet dyka upp och jag undrar om jag faktiskt är godkänd.

Det hela började för tio år sedan. Camilla jobbade på en liten ort i Västnyland och hennes enhet fick en ny chef. Efter några månader märkte Camilla att denna gav henne sneda blickar och att kommentarerna hade en negativ ton. Kritiken fanns där, svävande mellan raderna.

Så en dag åkte Camilla på ett brådskande ärende och glömde telefonen på jobbet. När hon kom tillbaka väntade en rasande chef. Det blev utskällning i mötesrummet, framför de andra kollegerna.

– Alla arbetskamrater teg. Jag sade inget men grät hemma på kvällen.

Porten öppnades

Efter det här ökade chefens kritik. Med Camillas ord: porten var öppen.

Chefen lusläste hennes kalender, möblerade om hennes arbetsdagar, drev upp tempot genom att förkorta tiden för kundbesök.

– Hon kunde fråga vad jag egentligen gjort i dag och peka på en lucka i min kalender.

Och arbetskamraterna teg.

– De frös ut mig. Tidigare brukade vi äta lunch tillsammans. Nu gick folk i väg och jag lämnades att vakta korridoren. Sen fick jag gå och äta. Ensam.

Slog hon sig ner vid kaffebordet tystnade samtalet och folk vek undan med blicken. Camilla tror att kollegerna var rädda för att själva råka illa ut.

Inte med på festen

Händelse lades till händelse. Ett lågvattenmärke var då Camilla ett tu tre sattes att jobba helg och en vikarie ringde henne till jobbet och frågade när festen började.

Alla de andra var på en personalfest.

– Det var som att få en kniv i ryggen.

Camilla var inte passiv. Hon vände sig till företagshälsovården, fick gå i terapi och fick också stöd av en chef högre upp i hierarkin.

Han tyckte hon skulle kontakta fackets jurister och anmäla mobbningen.

– Jag var så sönder att jag inte orkade.

I stället hade tanken på att byta jobb börjat gro.

Den avgörande repliken fällde ett av hennes barn.

– Mamma, måste du jobba där? Du är alltid så trött och ledsen.

Camilla insåg att mobbningen färgade hela hennes vardag. Glädjen var borta, självförtroendet nerbrutet och sömnen förstörd.

Tillåtet att skratta igen

Så hon bad om tjänstledigt och började studera.

– Det förändrade allt. Den klibbiga känslan i omgivningen försvann och jag kände att jag kunde andas igen.

Camilla liknar sig vid Alice i Underlandet. Storögt insåg hon att hon fick skratta och skämta, att hon var accepterad.

Efter studierna startade hon ett företag, som går bra. Men den gamla arbetsledarens ord sved länge. Camilla hade fått höra att hon inte var lämpad att arbeta i grupp. Hon fick tvinga sig själv att lära sig att hon är en trevlig människa. Hon kan vara omtyckt.

"Sök hjälp"

Utan stöd av familj och vänner vet Camilla inte hur det hade gått. Terapin hon gick i förändrade inte mobbaren, men den hjälpte henne att överleva.

Hon uppmanar alla som utsätts för mobbning att söka hjälp. (Läs mera i artikeln invid).

Ett allvarligt varningstecken är då man börjar sova dåligt. Camilla konstaterar att sömnbrist tär på människan psyke.

De enda nätter hon sov lugnt var natten till lördag och söndag. De andra nätterna oroade hon sig för vad nästa arbetsdag skulle föra med sig, hade mardrömmar och vaknade ofta.

Det tog flera år innan Camilla sov gott utan hjälp av insomningstabletter.

Hon har märkt att många som sover dåligt talar tyst om att de använder sömntabletter.

– Man skäms. Det är som med arbetsplatsmobbning, det signalerar att du är dålig.

Hon tycker man ska tala öppet om mobbningen. Den skam som mobbaren får offret att känna gör att många utsatta tiger och lider i tysthet.

– Varför ska man skydda mobbaren? frågar hon.

Förlåta, inte glömma

På frågan om Camilla har förlåtit dem som mobbat henne funderar hon en stund.

– Jo och nej. I något skede måste man förlåta och gå vidare. Fast man glömmer aldrig.

Inför den här intervjun återvände mardrömmarna. Men de har förändrats. Förr sprang Camilla förtvivlat från människa till människa och försökte bli sedd. Numera protesterar hon i drömmen och skriker: Vad håller ni på med?

Det är en bra fråga.

Fotnot: Camilla heter egentligen något annat. Hon berättade sin historia för att hon tycker det är viktigt att ta upp vuxenmobbning, inte för att hänga ut sin före detta arbetsplats där mycket hunnit förändras under åren som gått.