Drömmen om en perfekt värld
När flyktingar bemöts med brandbomber i ett av världens rikaste länder kontrasterar verkligheten bjärt mot visionerna om ett jordiskt paradis anno 2030.
NEW YORK Medan Ku Klux Klan spökade i Lahtis och miljontals flyktingar drev runt i Europa enades världen förra veckan om att den ska vara näst intill fulländad om femton år. De hållbara utvecklingsmålen som antogs i FN:s högkvarter i New York är den mest ambitiösa framtidsagenda man kan tänka sig.
Till dess förtjänster hör att den involverar alla länder och sektorer – att den bygger på insikten att allt hänger ihop med allt. En bättre värld är som ett torn som rasar om inte varje byggkloss anpassas till de andra.
Exempelvis flaggar agendan för nya jobb och ekonomisk tillväxt, men bara på villkor att naturen inte utarmas, klimatförändringen inte eskalerar och folkhälsan inte drabbas på kuppen.
Dessutom mäts bygget inte i byggklossarnas antal utan i deras kvalitet. Där millenniemålen nöjde sig med att kvantitativt kräva att alla barn ska få gå i skola förutsätter de nya utvecklingsmålen också att utbildningen är adekvat. I dag saknar många skolor i fattiga länder något så elementärt som lärare.
Det tog FN två år att enas om de 17 utvecklingsmålen, och det var ändå den enkla biten. Tuffare än att skriva agendan är att implementera den. Med tanke på var vi står i dag känns det uteslutet att vi ska nå hela vägen fram på femton år. Låt oss ändå lägga cynismen åt sidan och granska agendan förutsättningslöst.
Det finns några kritiska punkter där glappet mellan ideal och verklighet är milsvitt. Den första stavas fred.
Konflikter och krig är lika gamla som människosläktet. Mitt i den största folkvandringen i modern tid syns inga tecken på att konflikterna ska upphöra, men ändå är fred en självklar förutsättning för ett hållbart samhälle. Tunisien var på väg att nå alla millenniemålen i förtid när arabvåren bröt ut och drog mattan under utvecklingen.
Det är talande att alla FN-medlemmar inte ville skriva in fredsmålet på utvecklingsagendan. Vissa av motståndarna sitter i säkerhetsrådet och anser att fredsfrågorna ligger på deras bord.
Nästa kritiska punkt är pengarna. Världens regeringars sammanlagda utvecklingsfinansiering matchar inte på långt när behovet, och trenden är, med få undantag, inte stigande. Här ska den privata sektorn skrida till hjälp.
Världsbanken har lanserat konceptet "från miljarder till biljoner" som bygger på att privata företag genom investeringar i u-länder trappar upp finansieringen.
Världsbanken fungerar som katalysator och sänker företagens risknivå. Den vägen ska näringslivet våga öppna nya marknader som kan skapa jobb åt lokalbefolkningen och öka de fattiga ländernas skatteintag, så att de i sin tur ska kunna skapa sin egen välfärd, till exempel genom att tillämpa den nordiska modellen.
Här krävs att företagen frivilligt bär sitt samhällsansvar (OECD ogillar tvång) och slutar överföra vinster till skatteparadis. I dag beräknas u-länderna förlorar 3–9 gånger mer pengar till skatteparadisen än vad de får in genom bistånd.
Samtidigt måste de få hjälp med att stärka sin skatteindrivningsförmåga. Enligt OECD skulle u-länderna inhösta mer pengar än det sammanlagda biståndet om de höjde skattesatsen med 1 procentenhet.
Utan privata investeringar och fungerande skatteförvaltning stannar utvecklingen. Världsbanken säger att varje privatinvesterad utvecklingseuro ska ge 2–5 euro i avkastning. Det är 2–5 gånger mer än det offentliga biståndet, och ett starkt argument för att välkomna företagen.
Samtidigt betraktas hela näringslivet inte som rumsrent. Till exempel vägrar FN:s utvecklingsprogram UNDP att ta emot pengar från vapen- eller tobaksindustrin av etiska skäl.
Lika klart som att den privata sektorns insatser behövs är att de inte är allena saliggörande. De är ett komplement till det utvecklingsarbete som regeringarna finansierar och FN-organisationerna och folkrörelserna utför. Företagen investerar givetvis där de ser vinstchanser, och sådana finns sällan i krigshärjade områden eller på de fattigaste ländernas landsbygd. Men där lever många av världens mest utsatta människor.
Jämställdheten är den tredje kritiska punkten. Den utgör ett av utvecklingsmålen, men enligt UN Women återfinns jämställdhetsaspekter i hela elva övriga mål. Många röster påpekade i helgen att utvecklingen stannar upp om världen diskriminerar halva sin befolkning.
Jämställdhet är Finlands nisch. Vi ses som en förebild och vi har ett stort inflytande tack vare vår generösa finansiering av UN Women. Den består trots övriga biståndsnedskärningar.
Även om inte heller vi har nått ända fram är problemen av annan kaliber ute i världen. Barnäktenskap och våldtäkter är bara den flagranta toppen av isberget. Ojämställdheten realiseras dagligen i för oss så ofattbara fakta som att kvinnor inte får öppna bankkonton eller äga jordlotter i vissa länder. Utan politisk vilja ändras lagstiftningen inte, och utvecklingsmålen förblir avlägsna.
Målen erkänner också att hållbar utveckling är mer än bistånd. Det förutsätter att vi alla bidrar, att vi alla tänker om. Det kräver en attitydförändring, och sådana tar alltid tid.
Som om den nya agendan inte redan vore nog idealistisk kryddas den med en slogan om att "ingen lämnas utanför". Åter är det lätt att vara cynisk, men det naiva i ambitionen framträder i kontrasten mellan fraser och verklighet.
Millenniemålen föreskrev att alla barn skulle få gå i skola till 2015. Medan andelen ökade från 83 till 91 procent i u-länderna skedde nästan inga framsteg bland ursprungsfolken, och av världens döva barn går bara en bråkdel i skola.
Om man då råkar vara en döv flicka i en fattig landsbygdsfamilj i en stam som slåss mot terrorister någonstans söder om Sahara är det inte gott att vara sin egen lyckas smed. Det ska mycket till om företagsinvesteringar eller folkrörelser med sviktande finansiering ska inkludera den här flickan fullödigt i utvecklingen på femton år.
Ändå är det aldrig fel att försöka.