"Allt jag tänker på är familjen"
I grupphemmet för minderåriga asylsökande i Esbo bor för tillfället ungefär 40 barn på 21 platser. Ungefär, eftersom läget lever hela tiden. Nya kan anlända mitt i natten, andra slussas vidare på morgonen.
I vardagsrummet i grupphemmet i Esbo står ett halvdussin madrasser lutade mot väggen. På golvet har man röjt plats för några hopfällbara sängar. Samma sak gäller för det tidigare mötesrummet – all plats utnyttjas nu så effektivt som möjligt för att ge de barn och unga som kommer tak över huvudet och en säng att sova i.
– Tidigare lagade vi mat tillsammans under veckosluten, men nu är det så bråttom att markservicen sköts på enklaste möjliga sätt. Maten levereras färdig, vi äter ur engångskärl, tvätten sköts utanför huset och Röda Korset ställer upp med kläder, säger handledaren Eeva Kaisto.
Hon tar sig tid att visa och berätta, men pratet kommer fortfort. Ända sedan i somras har personalen arbetat för högtryck för att få allt att löpa. Och genomströmningen är stor. Grupphemmet är en flyktingförläggning för minderåriga där de kan bo i väntan på asylbeslutet, men eftersom antalet minderåriga som anländer ensamma har ökat så dramatiskt är det många som skickas vidare till andra och nyöppnade grupphem.
Också den här dagen läggs pusslet om, då man arrangerar om och förflyttar nyanlända till ställen där det finns mer plats. För tillfället finns ungefär 320 unga registrerade vid Esbo grupphem, och många av dem är inkvarterade i folkhögskolor på olika håll i landet.
Finland en slump
Två av dem som fått en egen säng i ett av de nio rummen, och därmed har en sportslig chans att få stanna längre, är Hasnen Rahman Al-Saltany och Abdeljabbar Juburi från Irak.
De är båda 16 år och kom till Finland för ungefär en månad sedan. I sovrummet finns sängar för fyra, ett skrivbord, ett klädskåp, en plansch av en Renoirmålning, en cd-spelare och några mattor på linoleumgolvet.
Vägen till den relativa komforten har varit lång och väger blytung i bagaget. Såväl Al-Saltany som Juburi har gjort båtresan över Medelhavet till Europa med livet som insats.
– Det var sjuttioen människor ombord på båten. Den sjönk och femton människor drunknade. Det var barnfamiljerna. De som var unga klarade sig genom att simma tills räddningen kom, säger Juburi tyst.
Att det var just i Finland som Juburis resa slutade efter 23 dagar var bara en slump, och detsamma gäller Al-Saltany. Hans båt höll sig visserligen flytande, men drev omkring på havet borttappad i sex mörka timmar tills den nådde en klippig kust. Under tio nätter sov Al-Saltany sedan under bar himmel tillsammans med sina olycksbröder och -systrar.
Svårt att sova
Tillvaron i grupphemmet i Esbo imiterar en vanlig vardag så gott det går. På dagarna går pojkarna i skola, de spelar fotboll och på veckosluten går de till exempel till simhallen. De pluggar finska, läser läxor, äter middag, spelar biljard. Men senast om kvällarna hinner verkligheten i kapp.
– Ingen sover bra i det här rummet. Fast jag skulle slumra till tänker jag hela tiden på min familj och på det som har varit, säger Al-Saltany.
Framtiden är ett oskrivet blad som är svårt att fylla med något alls. Högst på önskelistan står att få leva på ett tryggt ställe, sen står det inte så mycket mer.
– Jag har inte tänkt så långt. Jag kan bara tänka på asylbeslutet, på om jag får stanna. Men jag vill gå ut skolan förstås, och lära mig finska, säger Al-Saltany.
I grupphemmet erbjuds hjälp och stöd. Behöver man prata får man göra det, och läkarhjälp erbjuds den som behöver.
– Men jag behöver ingen läkare. Allt jag tänker på är familjen, säger Al-Saltany.
På grupphemmet har barnen och de unga sällskap av andra i samma sits, med samma språk. Hur det skulle vara att bo i en finsk familj är svårt att föreställa sig.
– Men inte skulle vi ha något emot det, säger Al-Saltany och Juburi artigt.
Handledaren Eeva Kaisto sörjer att hon inte har mer tid för det egentliga jobbet, att finnas där för de unga och prata med dem. Trots att det är så många under samma tak är det förvånansvärt lugnt och aldrig några slagsmål säger hon.
– Jag har tänkt att om det var finska tonåringar skulle vi inte klara av dem, men de som är här har en annan respekt för vad vuxna säger, de är kanske vana vid att vänta och att vara flexibla. Det är fantastiska typer. Jag önskar bara att vi hade mer tid för att vara med de unga, nu sköts allt lite som på löpande band.