De öppnade sitt hem för syriska flyktingar
Runtom i Svenskfinland frodas initiativen för att underlätta flyktingkrisen. Trenden att hjälpa privat ställer nya krav på regler och information. – Det är människor som möts, inte kulturer, säger ett par vänfamiljer i Jakobstad.
– Tack familjen Lönnqvist och Häggblom. Tack Jakobstad med socialverket i spetsen. Tack Finland.
Sami Kubtans känslor efter ett år i landet är tydliga.
– Jag är en fågel och de här människorna är mina vingar i Finland. Så mycket har de hjälpt oss, säger han och visar mot personerna som sitter bredvid honom på trappan.
En kort tystnad. Sen följer flera wow-rop.
– Du är en poet, Sami. Det visste jag inte, säger Kaj Lönnqvist som strax innan diskuterat dragkrokar med sin syriske vän.
Kemin är påtagligt bra mellan dem som samlats hos Lönnqvists och Häggbloms i Jakobstad.
Carola Häggblom, 52, är farmaceut. Eva, 48, och Kaj Lönnqvist, 52, är jordbrukare. Så fort Sami Kubtan, 40 år och svetsare, och Nabile Aljandali Alrefai, 25, hälsar på rusar Thuraia, 7, Anas, 6, och Rahaf Kubtan, 2, i väg till kalvarna. Eller så slinker de in i Häggbloms lekstuga. Familjerna är nämligen grannar som för ett år sedan beslöt bli vänfamiljer åt en nyanländ syrisk familj.
– Man vill hjälpa när man hör att nöden är stor. Och vi har fått nya vänner, säger Häggblom.
Vill hjälpa – men hur?
Över 60 miljoner människor på flykt i världen har aktiverat finländarna. I Jakobstad har dubbelt så många som i fjol gått den förberedande kursen för vänfamiljer som ordnas i samarbete med Röda Korset.
På transitförläggningen i Pansio utanför Åbo, där över fyrahundra asylsökande för tillfället bor, har man efterlyst och fått gehör från ortsbor som vill hjälpa till.
Birgit Schaffar-Kronqvist, 40 år och universitetslärare bosatt i Åbo, ingår i en grupp som tillsammans med Röda Korsets lokalavdelning i Runsala planerar aktiviteter.
- Nej. Privatpersoner får inte föra in nödställda, framför allt inte papperslösa flyktingar, i Finland.
- Nja. Det lönar sig att vara aktsam med att samla in pengar eller saker på ett sätt som kan kräva tillstånd i Finland.
- Ja, det är okej att anställa så länge personen i fråga har uppehållstillstånd och arbetsgivaren följer reglerna för anställning i hemmet. Att anställa papperslösa är inte att rekommendera.
- Ja, det är fritt att ge pengar, mat eller vatten till tiggare på gatan så länge hjälpen motsvarar små summor.
- Ja. Ge av din tid och vänskap åt nödställda och utsatta. Hjälporganisationer kan koordinera hjälpen. Ja. Medborgarna kan och borde öka trycket på myndigheterna att försnabba processen med uppehållstillstånd.
- Källa: Elina Pirjatanniemi, Institutet för mänskliga rättigheter vid Åbo Akademi.
– Vi kunde ha filmvisning, familjeträffar och guidade turer på biblioteket så att asylsökande kunde hitta böcker på sina språk, räknar Schaffar-Kronqvist upp.
Ännu för en vecka sedan stod hon rådvill men beslutsam: Hon ville hjälpa.
Samtidigt blev hon medveten om hur lite hon visste om hur hon skulle gå tillväga.
– Det var en pinsam insikt som avslöjade hur lite konkret jag hittills gjort för att hjälpa, säger Schaffar-Kronqvist.
– Som privatperson kan uppgiften kännas hopplös. Nöden är så stor. Men står någon utanför ens dörr och ber om hjälp ska man öppna och göra sitt bästa. Det är bättre att försöka släcka en eld med tesked i brist på hinkar än att göra ingenting.
Ekenäsbor hjälper greker
I Ekenäs är författaren Monika Fagerholm, 54, och scenartisten Thomas Lundin, 41, engagerade i en eskalerande kris på den grekiska ön Leros.
Enligt The Guardian har ön, som ligger drygt tio kilometer från den turkiska kusten och har 8 000 invånare, tagit emot över 9 000 flyktingar i år. Kring 2 500 enbart de senaste veckorna.
– Herregud. Jag måste göra någonting. Jag är ju på väg till Leros om några veckor, återger Lundin reaktionen när han såg reportaget i sitt flöde på sociala medier.
Flyktingar från bland annat Syrien vistas några dagar på ön innan de transporteras vidare till Aten.
Det är öbornas sätt att reagera, själva i kläm mellan en intern kris och en till synes ändlös våg av flyende människor, som berör Lundin.
– Den humanitära hjälpen – att dela ut mat, vatten och ordna härbärge – står och faller med en grupp frivilliga som kallar sig Leros Solidarity Network. Människor som själva förlorat mycket gör vad de kan för människor som förlorat allt.
Lundin frågade Fagerholm, som privat och via skrivarkurser har ett stort kontaktnät på ön, hur han kunde hjälpa.
På Fagerholms initiativ och med bekantas hjälp har de sammanställt en gåva som Lundin ska leverera till frivilligarbetarna i samband med att han uppträder på ön under Göran Schildts-regattan i september.
Efter det fortsätter arbetet. Fagerholm efterlyser officiella öronmärkta insamlingar.
– De inofficiella vänortsbanden gör att Ekenäsbor gärna stöder Leros. Vi har också pratat med Emmaus i Ekenäs om att samla in bland annat kläder.
Anställde romer i sitt hem
Maria Normann, 36 år och kriminolog, ger alltid slantar till tiggare i Helsingfors.
– Hinner jag så går jag via en butik och köper en smörgås och vatten till den som tigger. Det har uppskattats.
Det är Astrid Lindgrens ord ur boken Bröderna Lejonhjärta, att det ibland krävs modiga handlingar för att en människa ska särskilja sig från en lort, som motiverar Normann.
– Jag vill inte vara en lort. En enskild människa kan alltid hjälpa en annan enskild.
I höst har hon köpt bär av en romsk kvinna som hon kommit i kontakt med via dagcentret Hirundo i Sörnäs. Hon har också anställt personer för några timmars arbete i hemmet.
– Vi behövde hjälp med att städa och slipa dörrar. Två kvinnor i min egen ålder kunde tänka sig att ta jobbet.
Normann kollade upp anställningsreglerna via ett pensionsförsäkringsföretag och nätsajten palkka.fi. Ur kollektivavtal fick hon fram minimilönen för en person som saknar utbildning inom branschen.
– Vi kommunicerade på finska, teckenspråk och via en svensk-rumänsk ordbok på nätet, säger Normann som tycker att det var ett roligt sätt att lära känna nya människor och jobba tillsammans.
– Ibland skrattade vi åt det kantiga översättningsförslaget. Ibland grät vi över varandras livshistorier, mest jag.
Vad är lagligt?
Den som vill hjälpa privat tvingas själv ta reda på vad lagen tillåter i frågan om att hjälpa människor i nöd. Birgit Schaffar-Kronqvist var inledningsvis inne på verkligt handfasta åtgärder: Kunde hon hjälpa en syrisk familj att ta sig från Kos till Åbo? Vilka myndigheter måste kontaktas och hur funkar det?
– Tanken både var och var inte naiv. Förstås är frågan komplex. Samtidigt borde myndigheterna informera mera om hur vi kan hjälpa varandra, säger Schaffar-Kronqvist.
Svaret är nej. Privatpersoner kan inte flyga in nödställda till Finland. Det säger Elina Pirjatanniemi, jurist och föreståndare för Institutet för mänskliga rättigheter vid Åbo Akademi.
– Juridiskt bestämmer staten vem som får eller inte får komma in i landet. Jag rekommenderar att allmänheten ger av sin tid och vänskap, och överlåter insatser som kräver tillstånd åt myndigheterna.
Viktigast vore att alla togs med i den mentala gemenskapen.
– Ett enskilt möte kan återställa tron på mänskligheten hos en person som upplevt traumatiska saker, säger Pirjatanniemi.
Systrarna som Maria Normann anställde har avböjt att medverka i den här artikeln men gett henne lov att ge deras kontaktuppgifter vidare för liknande anställningar.
Normann tänker också anställa på nytt.
– Jag har fått hjälp i stunder av nöd. Den här gången kunde jag anställa två personer för några timmar, och tack vare de pengarna fick flera barn mat.