Analys: En åskvarning inför hösten
Jag återvänder till Moskva efter semestern i tryckande augustihetta. Vägarna är tomma, halva stan är på datjan. Inte en trafikkö i sikte när taxin som plockar upp mig på järnvägsstationen kör genom centrum.
MOSKVA Den konstgjorda lilla dammen i mina kvarter är full av badande barn och hundar, luften genljuder av skrik och skratt, det grillas sjasjlyk och en angenäm doft av rök drar genom parken.
Det ryska storstadslivet fortsätter som förut. Moskva är ryskt, Moskva är globaliserat, Moskva är en regelrätt storstad där man fortfarande får lax på sina sushin och där jag personligen sällan tänker på att parmesan och jambon saknas i butikerna.
"Afrikansk pest i EU"
Däremot reagerar jag då jag betalar taxichauffören. Med dagens rubelkurs har resan från järnvägsstationen till mitt hem i södra Moskva kostat åtta euro. Samtidigt stiger livsmedelspriserna. Den här taxichauffören kommer att få det allt svårare att leva på sin lön i höst – och han är inget undantag.
På kvällen sätter jag på tv-nyheterna, Rossija 1. Där ser jag hundratals kilo persikor köras ner i leran av en bulldozer.
Nyhetsuppläsaren, vars brösttoner har sjunkit ännu några steg i jämförelse med början av sommaren, varnar för EU-böndernas desperata försök att sprida sina pestsmittade varor till Ryssland.
Rossija 1 påstår på fullt allvar att afrikansk pest håller på att sprida sig inom EU och att bönderna går i konkurs på grund av att de inte får exportera livsmedel till Ryssland. (År 2013 utgjorde exporten till Ryssland 10 procent av EU:s totala livsmedelsexport.)
Bilder av persikor som körs ner i lera med hjälp av bulldozrar varvas med intervjuer med den svettiga jordbruksministern som med uppkavlade skjortärmar jobbar dag och natt för att stoppa floden av olagliga europeiska livsmedel.
Medborgare vädjar till Putin
Det ryska medborgarsamhället reagerar. Snart 350 000 personer har skrivit under en nätpetition till Vladimir Putin att han i stället för att gräva ner livsmedel i marken ska låta dela ut dem till fattiga och pensionärer.
På Twitter pågår en vild debatt under hashtaggen #НеДавиЕду (ungefär: fördärva inte maten). Många ställer sig frågan hur det är möjligt att Putin, vars föräldrar överlevde den fruktansvärda svälten under belägringen av Leningrad, kan förstöra mat. Mat – i ett land där man för några decennier sedan köade för korv och var lycklig om man lyckades komma över ett par kycklinglår.
"Tänk på annat"
Jag frågar mina (utbildade och beresta) vänner i Moskva vad de anser om livsmedelsbrännandet.
En säger att det hela är beklagligt men tyvärr det enda sättet för Putin att få ett slut på den olagliga importen via bland annat Vitryssland och Serbien.
En annan svarar inte alls på frågan. Han undrar i stället om jag vill komma på bio i kväll.
Tänk på annat. Den metoden blir allt populärare bland en Moskvamedelklass som hjälplöst ser sitt land driva i en riktning vars slutpunkt kan innebära slutet på deras bekväma liv. Diskussion pågår, framför allt på nätet, facebook och twitter, men några offentliga missnöjesyttringar organiseras inte.
De flesta ryssar jag känner, också de som inte röstade på Putin, upplever att det nu gäller att vara solidarisk med sin ledning. Hur motbjudande den än är. Eftersom väst har gått in för att straffa Ryssland.
Putin vill vara steget före
Varför behövs dessa skådespel, dessa ostar nerkörda i leran? Därför att Putin är pressad att hela tiden vara ett steg före, hela tiden visa sig beslutsam och handlingskraftig.
Kreml trodde att sanktionerna skulle bli en tillfällighet, i stället utvidgades de. Nu gäller det att inte tappa greppet, att behålla initiati- vet.
I ett kvävande hett augustimoskva känns det hela som en åskvarning inför hösten.