Nöd i paradiset
I skuggan av flyktingkatastrofen på Medelhavet har krisens Grekland snart tagit emot fler asylsökande än under hela förra året. Varje dag anländer hundratals båtflyktingar till grekiska turistöar såsom Kos, där det helt saknas infrastruktur för att ta hand om så många människor.
Det är en småkylig morgon på Kos och discomusiken har just tonat ut. En grupp ungdomar vinglar hemåt längs strandpromenaden medan soluppgången färgar det platta havet rosa. En äldre man står med vatten till knäna och tvekar inför morgonens första dopp.
Då hörs ljudet av en motor. Sakta framträder en tungt lastad gummibåt ur diset. Nattsuddarna på promenadstråket nyktrar till för en stund och blir stående medan den överfulla farkosten brakar rakt upp på stranden. Ett 40-tal män, kvinnor och barn kastar sina flytvästar och hoppar ned i sanden under skrik och skratt. En pojke slänger sig på en solstol under parasollet och pustar ut.
Längre ut syns kustbevakningen bogsera ytterligare en överfylld gummibåt mot hamnen.
Kontrasterna till trots, är det en ganska vanlig morgon. I snitt anländer just nu 600 migranter om dagen till Grekland, varav de flesta med båt. Bara i år har över 42 000 personer tagit sig över från Turkiet till turistöar såsom Kos, Samos och Lesbos. Det är sex gånger fler än vid samma tid förra året och nästan lika många som under hela 2014.
Det tar bara ett par timmar att ta sig från det turkiska fastlandet till den grekiska övärlden, och det är en betydligt säkrare resa in i EU än den från Libyen. Den stora ökningen beror dock främst på en brinnande omvärld; majoriteten av människorna på båtarna kommer från Syrien och Afghanistan. Redan i april varnade internationella hjälporganisationer för att sommarmånadernas lugna vatten skulle innebära en flyktingkris som krisens Grekland inte klarar av.
Nu är sommaren här.
"De är människor"
Båtpassagerarna eskorteras till hamnen av polis, delas upp i grupper utifrån om de har pass eller inte, och får sedan slå sig ned på asfalten.
På piren står 48-årige Adonis och fiskar. Han skakar på huvudet när ytterligare en gummibåt bogseras in i hamnen.
– Varje dag är det samma sak, de kommer i tusental. Det gör mig ledsen och arg, de är människor, de borde inte behandlas som skräp, säger han.
Till skillnad mot på andra platser i världen dit det kommer många flyktingar, lyser de stora hjälpinsatserna med sin frånvaro här. Förutom Läkare utan gränsers personal syns inte många initiativ på Kos.
Adonis tycker att det gör mest ont att se barnen på båtarna. Han är själv far och brukar samla ihop kläder till dem.
– Det får ju ingen hjälp, de har inte vatten, inga pengar… ingenting, mumlar han och blickar norrut över vattnet, där det turkiska fastlandet löper som en grå skugga.
Ett par timmar senare radas de nyanlända upp på led för att påbörja vandringen mot flyktingförläggningen. Flyktingarna går till fots genom centrum, förbi souvenirshoppar, färgglada strandparasoll och glasskiosker, där turisterna storögt följer dem med blicken.
25-årige Ibrahim gnisslar tänder av ilska.
– Det här är inte värdigt! Vi har suttit i solen i fyra timmar utan att ens få något vatten. Vi har kvinnor och barn med oss som är trötta efter båtfärden, de borde åtminstone ge oss något att dricka och en buss! fräser han.
Han lämnade Aleppo i Syrien för två månader sedan tillsammans med sin tre år yngre bror. Bröderna beskriver en hemstad i ruiner, där det saknas såväl el som rinnande vatten.
– Det finns prickskyttar och stridsvagnar överallt, du kan inte lämna huset efter klockan sex på kvällen, för då blir du skjuten, berättar brodern.
Deras föräldrar och syskon är kvar. Planen är att resa vidare mot Tyskland, etablera sig där och sedan ta dit familjen.
– Vi vill starta om på nytt och bygga nya liv på en ny plats där vi kan känna oss som människor igen, säger Ibrahim.
På kajen har turistbåtarnas ägare just ställt ut sina färgglada skyltar som lockar med snorklingsutflykter och badturer. För omkring 35 euro kan semesterfirarna dessutom åka på en dagsutflykt till turkiska Bodrum på andra sidan sundet.
Ibrahim och de andra asylsökande har betalat 1 000 euro och uppåt för samma tur.
"Jag var livrädd"
Efter en knapp timme är gruppen framme vid hotellet Captain Elias, som står övergivet sedan den ekonomiska krisen kopplade greppet om Grekland. I brist på annat har komplexet med sina slokande palmer och krossade fönster blivit en provisorisk flyktingförläggning. Här bor mellan två- och trehundra personer i rummen, på marken, på taken och på gården, i väntan på att bli registrerade hos myndigheterna så att de kan fortsätta till Aten. Varje dag lämnar människor området, men det kommer hela tiden nya. Den lokala polisstationen hinner inte med.
På en filt intill den torrlagda poolen sitter 26-åriga Nafiseh och tittar på medan maken leker med deras tvåårige son och fyraåriga dotter. De kommer från Afghanistan och sover under tak utomhus.
– Det är svårt, det blir kallt och barnen blir myggbitna. Här finns ingenstans att laga mat eller tvätta våra kläder, säger Nafiseh, och pekar i riktning mot de två översvämmade toaletterna som hotellets alla gäster delar på.
Familjen kom till Kos från Turkiet för fyra dagar sedan, dessförinnan hade varken Nafiseh eller hennes man suttit i en båt.
– Jag var säker på att vi skulle välta, jag var livrädd och skrek på hjälp när vågorna kom emot oss. Tänk dig själv – vi satt där i mörkret med två små barn och ingen av oss kan simma, säger hon och skakar på huvudet.
Den varma dagen svalnar och blir sen eftermiddag. På hotelltakets ena kortsida har några afghaner gjort upp eld. I andra änden sitter nioårige Adnan på en plaststol och tittar på filmklipp i mobilen. Han har bränt sig i solen och medan de kulörta ljusen börjar tändas i centrala Kos smörjer pappa Osama hans axlar.
De flydde Damaskus i slutet av april, eftersom kriget kom allt närmare. I Turkiet slog de följe med tre unga män som de nu bor med på taket. Tillsammans planerar de att ta sig till Tyskland via Makedonien och Serbien – till fots.
– Pojken är inget problem, vi bär honom! lovar killarna och skrattar.
Adnan själv är uppslukad av en film där han kör radiobil på ett glittrigt köpcenter i Damaskus. För pappa Osama blir det en bitterljuv påminnelse om jobbet och affärerna som han var tvungen att lämna. Men det gör inget, säger han, det viktigaste är att de är trygga.
– Pengar kan du förlora eller få tillbaka, men livet får du aldrig igen.
morgondopp. En man vadar ut i vattnet för en morgonsimtur samtidigt som en gummbibåt fullastad med flyktingar glider in mot stranden i central Kos. I snitt anländer 600 flyktingar om dagen till Grekland. foto: johan persson
solbränna. Adnan, 8, bor tillsammans med sin pappa på hotellet Captain Elias. Foto: Johan persson