Grace fick familjen att hålla andan
Grace Kannari, ett år, ler hult och sätter av mot tamburen på alla fyra. Där står bland annat gästernas främmande skor och annat intressant som måste undersökas. Då hon var en månad gammal satte hon marken i gungning under sina föräldrar, som nästan slutade sova om nätterna.
Familjearbetaren Anna Fabricius har precis gett Grace lunch i hemmet i Munkshöjden i Helsingfors, och ska småningom vidare till nästa klient.
Hemma hos Grace och hennes familj har Fabricius blivit så gott som onödig, och det är också målet med hennes jobb. I november då hon var här första gången var situationen en annan.
– Då Grace var en månad gammal fick vi veta att hon hade problem med andningen som kunde slå till då hon sov. Det var en chock och ledde till mycket vakande. Vi fick låna en monitor som skulle slå larm om syrehalten i blodet sjönk under natten, men det var ändå svårt att komma till ro. Det var lätt hänt att man bara fastnade och stirrade på siffrorna i monitorn utan att kunna sova, berättar mamma Maria Gauffin.
Vid fyra månaders ålder var den värsta faran över och risken att något skulle hända sjönk. Men familjen var trött, och särskilt mycket vila skulle det inte bli heller då.
– Jag sov inte hemskt mycket förrän Grace var ungefär elva månader. Hon visade sig nämligen vara en usel sovare, så det blev inte mycket sömn heller sedan hälsoproblemen försvann. Det kan ha bidragit till att hjälpbehovet kvarstod.
Svårt att ta emot hjälp
Gauffin bad rådgivningen om att få tala med en psykolog om sin oro och rädsla för att något skulle hända dottern. Det handlade också mycket om den stora tröttheten, och psykologen hänvisade henne vidare till socialhandledaren som föreslog att familjen skulle anhålla om hjälp av stadens hemtjänst för familjer.
Det handlar om ett så kallat tidigt stöd som vilken familj som helst kan få tillfälligt då det krisar till sig.
– Det kan handla om utmattning, sjukdom, tvillingar, kejsarsnitt, någon kris i familjesituationen ... Det är hemskt varierande, säger Fabricius.
– Jag kände först jättestarkt att den här hjälpen kan jag inte ta emot. Jag tänkte att den är avsedd för riktiga krisfamiljer och att jag inte kan slösa med deras resurser. Men socialhandledaren och Anna övertygade mig och sade att det är deras uppgift att tänka på hur resurserna fördelas, inte min. Att jag skulle slappna av.
För att hon skulle kunna slappna av och vila krävdes ändå att hemmet blev upprett. Det blev Fabricius första uppgift att tillsammans med Gauffin skapa ordning i det kaos som uppstått då arbetsrummet flyttade ut och barnkammaren in. Steg två var att Gauffin skulle få sova. Och steg tre, som snart är till ända, var att bygga upp krafterna för framtiden – att börja motionera igen och uträtta ärenden som måste skötas.
Sedan november har Fabricius besökt familjen en gång i veckan, nu trappar de ned.
– Nu börjar det kännas som om vi klarar oss. Så kändes det inte i vintras. Det känns verkligen som om vi fått jättebra hjälp, jag har inte blivit lämnad ensam med problemen. Jag är tacksam och förvånad över att man trots allt tal om nedskärningar faktiskt kan få sådan här hjälp, säger Gauffin.