Reportrar utan gränser: Satiren stark men komplicerad
Med hot mot pressfriheten i många länder och avrättningar i Syrien tänkte Christian Sundgren, ordförande för Reportrar utan gränser i Finland, att det knappt kunde bli värre. Så attackerades journalister också i ett land med pressfrihet. – Det finns en politisk fara att fransknationalister utnyttjar det.
Christian Sundgren, som varit journalist och arbetat i Frankrike som press- och kulturråd vid Finlands ambassad i Paris, målar upp en komplicerad bild av satirens långvariga roll och det franska samhället.
– Det är komplicerat. Frankrike har en stark tradition av satir, till exempel tidningen Le Canard Enchainé innehåller både satir och undersökande journalistik. Bakgrunden finns redan i franska revolutionen då uppdelningen av stat och kyrka innebar att satren användes för att hålla makten på plats – också kyrkans makt. Då blir islam och muslimerna också en del av det, säger Sundgren.
Christian Sundgren är i dag ordförande för organisationen Reportrar utan gränsers avdelning i Finland.
Faran finns i att det blir en mycket komplicerad ekvation i dagens samhälle, där det också finns grupper i samhället som är svagare, och som kan vara arbetslösa eller marginaliserade, invandrare och dessutom muslimer. Satiren som sparkar uppåt mot maktstrukturer kan, om den kretsar kring religion, upplevas på ett annat sätt av utsatta grupper.
– Det blir mycket ihopblandat.
Reportrar utan gränser, som finns i ett flertal länder, fördömer attentatet och har uppmanat till att publicera satirteckningar från Charlie Hebdo för att uttrycka stöd för tidningens och tecknarnas arbete och för satiren. Organisationen har också, som ett led i sin insamling, samlat ihop en bok av skämtteckningar där det också råkar finnas med en av signaturen Tignous teckningar, det vill säga Bernard Verlhac som dödades i attentatet mot tidningen Charlie Hebdo. Enligt Sundgren har ändå satirtraditionen så starkt fäste i rankrike att både diskussionen kring satir och förståelsen för den borde vara tilräcklig.
– Jag skulle säga det. Makthavare har alltid varit förbannande på till exempel Le Canard Enchainé, men de kan inte göra något åt det, det är bara att acceptera. Men i det här fallet är det så mångdimensionerat. Muslimer som bor i områden där skolor körts ner, där det inte finns arbetsmöjligheter och en del ser ner på dem ... då blir det känsligt.
– En politisk fara är att fransknationalister utnyttjar det här dådet. (Partiledaren för Front National) Marine Le Pen har redan kallat det för ett krig, säger Sundgren.
"Svårt att få en nyanserad debatt just nu"
Yrsa Stenius, långvarig journalist och tidigare Pressombudsman i Sverige, säger att olika tidpunkter kräver olika diskussioner, för att inte riskera att sammanblanda publicistisk etik med blodigt våld.
– Det är fruktansvärt svårt att hantera en debatt om innehållet eller satiren just i det här sammanhanget, eftersom kopplingen lätt kan tolkas som att man å ena sidan fördömer dådet, å andra sidan signalerar att man "får skylla sig själv". Det är en väldigt otrevlig sits att hamna i. Det är bäst att inte föra den diskussionen precis i samband med attentatet för att inte skapa den kopplingen.
Just nu, efter attentatet i Paris, är det viktigaste att framhålla att man inte kan skrämmas till tystnad, men visst, säger hon, det är viktigt att man kan återkomma till frågan om hur yttrandefrihet förvaltas. Under tiden efter hotet mot danska Jyllands-Posten, då tidningen publicerade en omtalad Muhammedkarikatyr, minns Stenius att debatten var väldigt intensiv under ett par års tid strax efter, och hon bedömer att den därför färgades väldigt mycket av enbart en åsikt.
– Diskussionen var väldigt enahanda i svensk press, och konstaterade mest att yttrandefrihet går före allt annat. Man ansåg att det inte fanns någon anledning att besinna sig, och identifierade inte ens dilemmat, säger Stenius.
Med dilemmat avser hon skillnaden mellan satirens plikt och nödvändighet – att man måste kunna kritisera och driva med alla företeelser – och att publicera en provokation som inte innehåller något viktigt att säga, och som därför blir enbart "en provokation på höga hästar". Stenius tyckte ändå det var svårt att ens ställa frågan om det ibland kan vara onödigt att publicera ren provokation, eftersom man i kölvattnet av hotet mot Jyllands-Posten "snabbt fick veta att man levde".
– Men det här befinner sig långt från det som har hänt i Paris nu, för det dådet finns det inga ursäkter. Det är barbari.
– Den här andra debatten ska föras under lugnare förhållanden, för jag tror inte det är möjligt att föra en bra debatt just nu, menar Stenius, då känslorna går så höga.