Tio år av ensamhet
Medan vattnet steg höll fjortonåriga Andrea Eckstein krampaktigt i sin pappas hand. Han sade: "Jag älskar dig" och hon hann svara "Jag älskar dig också" innan de alla – pappa Timo, mamma Harriet, storebror Christoffer och Andrea – drogs i väg av vattnet.
Det var den 17 december 2004 då hela familjen Eckstein steg ombord på flyget mot Khao Lak, tillsammans med hundratals andra finländare som också bestämt sig för att fira julen borta hemifrån.
– Mamma hade bokat rum i ett nytt hotell, Emerald Beach resort, där det skulle finnas spa och alla möjliga saker. Men när vi kom fram så visade det sig att allting var halvfärdigt. Det enda som fanns var två rader med bungalower vid vattnet och en liten restaurang. Vi bestämde oss i alla fall för att ta två bungalower i den rad som låg närmast vattnet. Mamma och pappa bodde i en, min bror och jag i den andra. Och sedan hade vi ju några jättetrevliga dagar tillsammans och julaftonen var jättemysig.
Två morgnar senare, den 26 december 2004, väcktes Andrea och storebror Toffe vid tiotiden av att mamma knackade på och bad dem skynda sig till frukosten som snart skulle dukas bort.
– Morgonmålet serverades ute på en terrass. Vi hann sitta där en stund när vi sedan plötsligt hörde buller och ett konstigt ljud som ingen riktigt visste var det kom ifrån. Så dök det upp ett vitt streck i horisonten och alla började fråga varandra vad det är för något, om någon har sett sådant tidigare. Men ingen visste vad det handlade om.
Andrea och hennes familj satt kvar vid sitt bord på uteserveringen. Många andra sprang ivrigt i väg ner mot stranden, därifrån vattnet plötsligt drog sig bort. Kvar på strandbottnet låg sprattlande fiskar.
– De lokala fiskarna sprang ner med sina hinkar för att plocka upp fiskarna, andra hade surfbräden med sig.
Samtidigt fortsatte det vita strecket, allt mer likt en stor skumfylld våg, sin färd mot stranden och i den stund när pappa Timo såg hur den dränkte fiskebåtar som var förankrade hundratals meter från stranden insåg han att det var dags att börja springa.
– Så vi sprang i väg upp mot de bungalower som låg längre bort från stranden och hittade trappor som gick uppåt. Pappa och jag kom fram först och jag hörde Toffe skrika "Stig upp nu". Tydligen sa han det till min mamma som snubblat på vägen. Båda kom i alla fall efter oss och så stod vi där tillsammans i det trånga trapputrymmet.
Med dem i trapporna fanns också en tolvårig pojke från en familj som de blivit bekanta med.
– Sedan började vattnet rinna fram på marken och plötsligt steg det jättefort. Den lilla pojken började skrika att "Dör vi nu, dör vi nu?". Min pappa försökte lugna ner honom och sa "Nej, vi dör inte."
Mamma frågade helt i panik var Andrea är och jag tror det var Toffe som sa att jag står bakom pappa. Men sedan hann man inte säga mycket mer. Sekunderna innan vi tog våra sista andetag höll jag ännu i min pappas hand och han sa att han älskar mig. Jag hann säga att jag älskar honom också.
Det var det sista som sades.
Efter detta urartade allting i ett vattenfyllt tumult där alla drogs ner i vattnet. Andrea förlorade greppet om sin pappas hand och virvlade iväg i vattnet. På något sätt lyckades hon i något skede lokalisera ljuset ovanför vattenytan.
– Det enda jag kunde tänka på var att så här dör jag inte. Det här är inte det sätt jag ska dö på.
Hur länge hon befann sig i vattnet vet hon inte men när hon dök upp till ytan hade vågen drivit iväg henne uppåt, mot en av de ofärdiga hotellbyggnaderna bakom bungalowraderna. Där fick hon fatt i ett räcke och lyckades kämpa sig upp.
– Jag såg inte min familj någonstans, allt var bara vatten och en massa skräp som flöt omkring. Efter det här sökte jag mig uppåt i den här halvfärdiga byggnaden. Hotellet var annars tomt men med hjälp av ett gammalt klädskåp som fanns på översta våningen kunde jag klättra upp genom ett hål och ta mig upp på taket.
Här satt hon tillsammans med lokala byggarbetare som inte pratade engelska i någon tid, tills arbetarna steg upp och klättrade ner genom samma hål som hon kommit upp via. Andrea följde efter dem men mötte i stället hotellchefen som sa att hon måste bort från byggnaden omedelbart.
Tillsammans begav de sig till en parkeringsplats en bit uppåt mot land. Här fick fjortonåringen sedan stanna kvar, tillsammans med en massa andra olyckliga, ängsliga och gråtande människor.
– Alla var så olyckliga, jättemånga saknade någon anhörig. Jag hittade en finsk familj och en snäll svensk kvinna med sina barn som hela tiden kom och höll om mig och kramade mig. Men att ligga där ensam bland alla okända … Den där natten var hemsk.
Följande morgon begav sig Andrea ensam i väg upp till en närliggande landsväg där hon satte sig vid vägrenen och försökte spana efter någon hon kände. I en av alla bilar som körde fram och tillbaka längs med vägen fanns slutligen en researrangör, som kände igen flickan från hotellet, och de åkte tillsammans i väg till några andra närliggande samlingsplatser.
– På det första och det andra stället fanns inga västerlänningar så vi åkte vidare till det sista stället vi kunde köra till, en klostergård där de samlat döda människor. Jag gick igenom de där liken ett för ett, 50–60 stycken, men min familj fanns inte där.
På måndag kväll, mer än ett dygn efter tsunamin, anlände slutligen Finnmatkats bussar till den parkeringsplats där Andrea och de andra befann sig. Härifrån fördes de till ett hotell i Phuket där det också fanns terapeuter, läkare och krishjälp. Och så fanns det telefoner.
– Min mammas goda vän som jobbade på Finnair fick på något sätt tag i mig och berättade att hon ordnat en plats på flyget tillbaka hem. Jag trodde fortfarande att mamma, pappa och Toffe levde och var otroligt missnöjd över det här. Jag ville inte alls lämna Thailand. Men det sades att det inte var ett alternativ att jag stannar. Den där flygresan hem … När du har rest med din familj och sedan måste du resa ensam hem tillbaka, utan att veta någonting om var de är. Det var helt fruktansvärt.
Väl framme på Helsingfors-Vanda flygfält fördes Andrea i väg till ett hotell där hon togs emot av far- och morföräldrar, farbror och morbror.
– Jag hade fått kläder av en snäll flygvärdinna men annars hade jag absolut ingenting med mig. Hela resan och hemkomsten kändes fullständigt overkligt.
Snart tio år senare sitter vi med Andrea vid ett kafébord på Svenska teatern.
Hon är nu 24 år gammal och hemma på snabbvisit för att kontrollera stambytet som ska inledas i hennes bostad i Esbo. Hemmet ligger bara 200 meter från hennes älskade morföräldrar, dit hon fick flytta in omedelbart efter att föräldrarna försvann. Härifrån ska hon vidare med tåget till Vasa där hon studerar till klasslärare, med sikte på att bli klar till hösten.
– Min pappa hittades först. Det var den 9 februari 2005. Sedan gick det en vecka så fick jag besked om att mamma hittats. Jag minns att jag var så ledsen för jag hade ju läst de mest märkliga historierna om hur folk hade hittats och blivit räddade. Och jag hade tänkt att det inte kan vara så att jag, som är minst av alla, är den enda som överlevt. Efter mamma gick det sedan faktiskt över en månad men i slutet av mars hittade de också Toffe.
Åren som gått sedan den sorgliga morgonen 2004 har varit tunga, trots att Andrea har varit omgiven av omsorg.
– Jag minns att jag under en lång period varje kväll ringde till mammas telefonsvarare bara för att få höra hennes röst. Annars är minnena ganska suddiga från den här tiden men jag deltog i Röda Korsets krisläger och gick ett par gånger hos en fristående krispsykolog. Den största hjälpen fick jag nog ändå då jag började gå hos Mirjam Kalland. Hon liknade min mamma och hade samma utstrålning. Jag tyckte så jättemycket om henne och gick faktiskt hos henne i några år, tills jag kände att jag inte behöver prata mer. För jag var ändå ensam med min sorg, och är det än i dag. Vissa dagar är lättare, vissa svårare. Men jag drömmer fortfarande ofta om min familj.
Vad händer i drömmarna?
– Vi lever ett normalt liv och mamma eller pappa säger alltid att de saknar mig. Jag kan utväxla ord med dem. På ett sätt är det jättetrevligt för jag tycker det är ljuvligt att jag har den där möjligheten att berätta för dem hur jag känner, men samtidigt så är det jättetungt att vakna och inse att det bara var en dröm. Men jag är verkligen glad över att jag ser dem i drömmarna.
Minnena av familjen värnar hon också omsorgsfullt, rädd för att glömma. Månaderna efter tsunamin tecknades detaljerna från Thailand och känslorna som plågade henne ner i en dagbok, just för att hon inte skulle glömma.
– Jag skrev ner precis i detalj hur allt gick till. Den här dagboken har jag kvar men jag har inte öppnat den på länge.
I stället tänker hon mer tillbaka på vardagen, sådan den var då de alla ännu levde tillsammans.
– Mamma och pappa hade båda fina men tunga jobb. Speciellt mamma kom ofta hem sent på kvällarna och det var oftast pappa som lagade maten. Men mamma kompenserade alltid med att vara tillsammans med oss på veckosluten och med att vi reste bort tillsammans. På söndagarna brukade vi laga mat och lyssna på Celine Dion som hon tyckte så mycket om. Hon och de andra är alla med mig i minnet, varje dag, för nästan alla situationer påminner ju om dem. Det kanske låter konstigt men det känns inte som om det har gått tio år sedan vi skiljdes.
Saknaden delar hon främst med sin mormor, och då det behövs kan de gråta tillsammans. Särskilt tunga känns oftast högtider så som julhelger, farsdagar, morsdagar och födelsedagar.
– Jag har varit borta från Finland flera jular för att undvika stressen som julen medför för det är ju inte samma sak när alla dina närmaste är borta. Det här året är jag hemma med mommo och moffa men det blir säkert extra jobbigt med tanke på allt som ska grävas upp med tanke på årsdagen.
Hurdana lärdomar får man av att gå igenom en sådan här tragedi?
– Jag tycker människor stressar så mycket och att de tänker för mycket på framtiden. Allt verkar handla om att prestera i stället för att kanske bara sätta sig ner och fundera på allt det man faktiskt har, inte på det man inte har. Min pappa brukade alltid påminna mig och min bror om att leva varje dag som om den vore din sista. Det mottot bär jag med mig. Men det är så många som inte nöjer sig med det de har. Det är inte heller så ofta man hör kompisar och släktingar säga till varandra att "Du är verkligen viktig för mig". Själv känner jag på något sätt att det blev så oavslutat med min familj, att jag hade velat säga hur mycket jag älskar dem för inte uttryckte man sig så då man var fjorton. Så det försöker jag komma ihåg att göra i dag. Det går kanske till överdrift ibland. Men alla vet nog hur viktiga de är för mig, särskilt mina morföräldrar. Jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan dem och jag hoppas att jag någon gång kan ge tillbaka för allt det som de har gett till mig.