Erola försvarar Talvivaara
Fem små sjöar blev förstörda, ja. Men miljöproblemen har överdrivits, anser författaren Marko Erola.
Talvivaara är gruvan som förknippas med otillräckliga och läckande lakvattendammar, förstörda sjöar och felaktiga beräkningar av utsläpp.
Talvivaara har varit ständigt nyhetsstoff sedan slutet av 2000-talet – och sällan på ett positivt sätt.
Nu har gruvan sökts i konkurs. Investerarna förlorar sina pengar och frågan är om en ny ägare kan hittas för gruvdriften. En fråga är också om alla bekymmer faller i statens och skattebetalarnas famn.
Samtidigt utkommer Marko Erolas nya bok Kirottu kaivos – totuuden jäljillä Talvivaarassa (ungefär Fördömda gruva – sanningen på spåren i Talvivaara).
Bokpärmen för tankarna till en thriller - och Erola anser också att det funnits en hel del thrilleraktiga element i nickelgruvans tillkomst och fall.
Men den som tror att ekonomijournalisten Marko Erola med sin bok dömer ut förfarandet i Talvivaara tar helt fel.
En bubbla
Tvärtom tar han gruvdriften i Talvivaara i försvar och anser att medierna ensidigt målat upp en bild av klåpande miljöbovar. En bild som vuxit till en bubbla, men som inte är sann.
Du förminskar miljöproblemen som Talvivaara förorsakat?
– Nej, jag förminskar dem inte, men de har förstorats upp av andra. Jag försöker återställa balansen så att man kan se rätta proportioner. Det är fem små sjöar med tre stugor som blivit förstörda av sulfat. Ifråga om vattendragen längre bort från gruvområdet kan man inte entydigt påvisa att vattenkvaliteten påverkats. Ändå har det lämnats in en hel massa besvär, säger han.
Om pengar
Marko Erola bor sedan åtta år i Svartå bruk med sin hustru och två små barn, men yrkesmässigt har han riktat sig mot Helsingfors.
Han har gett ut flera böcker. De handlar om pengar, investeringsverksamhet, spelöga och risktagning.
Debutboken om pokerspel blev en bästsäljare. Erola säger att detta banade väg för honom att på heltid ägna sig åt att författa böcker och göra frilansjobb för tidningar som HS. Men ännu den andra boken, Handbok för investerare, skrevs vid sidan av jobbet som journalist på Talouselämä.
I år ger han också ut böckerna Jos se firma olis mun, ett beställningsarbete om investeringsfirman Capman och dess verksamhet, och Erilainen pankkiiri om en bankdirektör under 1990-talets bankkris.
Kirottu kaivos uppger Erola att föddes ur eget intresse efter att han med spänning följt med utvecklingen av den största gruvsatsningen någonsin i vårt land. Också här fascinerades han av risktagningen, och att grundaren Pekka Perä köpte området för 1 euro.
– Det var ett jätteprojekt för finländska förhållanden. När Talvivaara börsnoterades 2007 i London pågick också en råvaruboom.
2011 började de första historierna om hudproblem och skum på sjöarna dyka upp i medierna.
Investerarna förlorade
– Det tråkiga är att investerarna nu förlorar sina pengar, säger Erola som tyckte det var ett konststycke utan like att i begynnelsen få investerarna med på projektet som i det skedet vara var en stor tomt och stora planer.
Pekka Perä har uppgett att de 4,9 miljoner euro i kapitalinkomster han fick i fjol har återinvesterats i gruvbolaget. Också han förlorar alltså en del av investeringarna, om ock inte alla sina miljoner.
Erola anser att det är synd om det branschkunnande som Perä och de övriga i gruvans ledning besitter går förlorad. Kunskapen är på högsta tänkbara nivå, säger han.
Två fel
Varför det ändå gått så fel på några väsentliga punkter, förklarar Erola dels med en missbedömning och dels med en överraskning. Samt otur.
Missbedömningen är att sulfatutsläppen blev så mycket högre än man i laboratorieförhållanden hade uppskattat dem till, nämligen 170 mg per liter. När sulfatmängden var som högst var den i själva verket 20 000 mg per liter, men senare fick Talvivaara ner mängden till 5 000 mg.
Överraskningen var att det samlades så mycket smält- och annat vatten i dammarna från stora närliggande områden. Hur det kommer sig att man inte kunde förutse en sådan sak kan Erola inte förklara.
– Nu har tillrinningen styrts om med diken och andra ingrepp.
Han framhåller att Talvivaara har röjt ny mark i och med att metallerna utvinns med hjälp av biolakning.
Erola menar att belastningen på miljön från Talvivaara numera inte är större än från en cellulosafabrik. Problemet har varit att utsläppen gick till för små sjöar som bör passeras med ett långt utsläppsrör till en större sjö ifall gruvan verksamhet kan fortsätta.