Dagen efter är alltid svårare än man tänkt sig

Allt börjar som på film. Publiken får se korta sekvenser spelas upp ur flera olika människors liv. Vi möter bland annat en däckad sångare, en yr, utländsk taxichaufför, ett naket och olyckligt par i sin säng, ett annat mer påklätt och propert arbetskompispar, en tillgiven psykolog och en livsbejakande singeltjej.
Mellan varje sekvens blir det bäckmörkt på scenen. Ännu finns det ingen röd tråd som binder samman de olika karaktärernas livshistorier, men småningom nystas de olika livsödena upp och bit för bit får publiken mer insikt i vilka personerna är och vad de egentligen vill med sina liv.

Gemensamt för alla är att de har en inre längtan som måste få ett gensvar på ett eller annat vis. Där en saknar kärlek i sin relation, vill en annan hitta en arena för sin kreativitet och en tredje bara ha roligt. Som regissören och manusförfattaren Crista Åberg uttrycker det går pjäsen ut på att våga bejaka livet.

Vart är vi på väg?
Taxichauffören Helmut, som spelas aven briljant Niklas Forsman, är den som alltid får veta vad som är på gång. På baksätet av hans bil pladdrar folk skrupelfritt på om sina bekymmer, omedvetna om att chauffören hör på.
Helmut, som inte låta bli att lägga nästan i blöt, ger alla sina kunder samma råd: att ha mycket bra sex och att kontakta terapeuten Leif.
Humorn går bra hem hos publiken som genast är med på noterna.

Hos terapeuten
Leif, som spelas av Mats Wikner, får på sin mottagning träffa par som tappat kärleken. Det besvärliga är att Leif själv är kärlekskrank och inte riktigt lyckas med uppgiften som medlare.
Under en session gör han hur som helst en mycket personlig tolkning av poeten och numera schlagerstjärnan Björn Raneldis sång Mirakel. Sångerna i pjäsen för inte alla gånger händelserna framåt, men ger teaterstycket ett bra tempo.
Melodierna består både av gamla klassiker och mera moderna låtar, vilket gör att det finns något för alla i publiken. Texterna har skrivits om för att bättre passa sammanhangen och en del av upptempo-låtarna utgör koreografiskt sett välgjorda helheter. Under de här numren jobbar killarna på ljushyllan extra hårt och skapar en skimrande helhet.

Åt var sitt håll
Paret som försökte hitta en lösning på sina kärleksbekymmer i Leifs soffa går åt var sitt håll för att finna lyckan. Mannen, Miika Granö, drömmer om att få sjunga rocklåtar och tittar därför in på en audition som hålls av managern Ida Axelsson. Bägge ger prov på utmärkta sångkunskaper, vilket är en ren fröjd för publiken.
Kvinnan i förhållandet, Michaela Högnabba, återupptar å sin sida kontakten med sin galna singelkompis Unelma, som spelas av Malin Stenman. Tillsammans hittar de speed-datingens hektiska, men positivt överraskande värld. Scenen där damerna möter den ena kufiska förhållandekandidaten efter den andra är roande. Här har Åberg lyckats skriva rappa repliker. Det är också slående är hur snabbt skådespelarna lyckas förändra personlighet och skepnad bakom scenen.
Och vad är en pjäs som handlar om att hitta sin väg i livet utan ett triangeldrama med homosexuella undertoner? För den biten står Rasmus Kylanders och Melissa Reunanen. Kylander är fängslad av kollegan Reunanen som i sin tur är hopplöst kär i sin kvinnliga arbetsgivare. Gnabbet mellan Kylander och Reunanen känns äkta, liksom hela ensemblens vilja att stå på scenen. Att artisterna gillar det de gör märks tydligt.